ballong

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Harry Martinson

ur Cikada, 1953

Image

Det är inte första gången jag läser en roman av en författare som tidigare varit min lärare. Jag grips av en plötslig respektlöshet, en tonårsrevolt som jag egentligen vill kväva. Aldrig framstår en roman så tydligt som en konstruktion och jag är lika nyfiken på byggnadsställningarna som det färdiga bygget. Jag låter mig inte imponeras vid första anblicken, men veknar å andra sidan desto mer när jag ser att väggarna håller ihop.

Boel Gerell var förmodligen på rätt plats i rätt tid när hon skrev ”Au pair”. Den kom ut år 2000, en tid som jag föreställer mig välkomnade unga människors bördor i skrift. Man vågade lyfta på locket till obehagliga erfarenheter hos unga och vi läste gärna förtätade romaner som försökte säga något, kanske med övertydlig språklig ambition, men ändå med form och helhet som senare delvis försvann i något mer självupptaget trassel. Gerells bok känns en smula daterad, inte högintressant, men välgjord och omsorgsfullt genomarbetad. Den vill för många saker för att lämna ett bestående intryck, måhända typiskt för romandebuter.

Till romanens förtjänster hör den stegrande uppbyggnaden av pusselbitar som mer och mindre oväntat fogas samman till en komplex och obehaglig men inte särskilt förvånande bild. Familjeproblematik som avtäcks på olika håll, människors inre kamp och deras försök till att upprätthålla fasaderna är romanens grundstomme. Det känns bitvis en smula konstruerat, men den säkra riktningen genom romanens korta kapitel slätar över fogarna. Jag tilltalas av författare som vågar driva sin idé hela vägen, och Boel Gerell har tänkt till.

Det dröjer visserligen hundra sidor innan jag är förvissad om att hon kommer ro i land projektet. På vägen dit får jag tid att fundera över språket. Hur beskriver man en handling, ett föremål och en känsla bäst i en roman? Genom ett så öppet och allmänt hållet språk att alla kan hitta in och forma sin egen föreställning, eller genom en välsvarvad poesi som gestaltar genom skarp precision men kräver att läsaren låter sina egna bilder kapitulera?

Till en början verkar Gerell förvissad om att språket måste sträckas och krumbuktas för att texten ska bli intressant för läsaren. Jag föredrar språklig stadga framför överböjlighet. Men senare i texten händer något. Antingen är det jag som vant mig vid ordbroderiet eller litar författaren mer till romanens större penseldrag och visar sig anpassa sin språkliga palett bättre efter romanens grundfärger. Hursomhelst blir helheten starkare.

Sen ska en roman avslutas på ett eller annat sätt. Jag vet inte riktigt vart ”Au pair” är tänkt att ta vägen. Nog väcker romanen tankar, känslor och familjeminnen. Men istället för att skapa ett vibrerande slut där färgerna mattas för att låta läsaren själv fylla sidorna med mening, täcks slutet plötsligt av en nervös fernissa. Det känns lite som att de sista orden är tillägnade romanen i sig:

– Far i frid tjejen, det var bara det.

Sommarsverige står i sin fulla prakt med ljusa nätter och grönaste grönska. Präktiga folkdräkter och tröstlösa snapsvisor. Snart börjar semestern och många ger sig iväg söderut via Tysklands Autobahn. Stolt rattar svensken sin Volvo genom Europas hjärta och njuter av farten, ölet och skoltyskans förtjänster. Ett och annat nazistskämt far ur munnen, och det är precis som det ska vara.

SVT har nyligen visat den tyska tv-produktionen ”Krigets unga hjärtan” (Unsere Mütter, unsere Väter, 2013), en tredelad miniserie om fem unga tyskars liv under andra världskriget. Det är den första tyska film som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv. Det är på tiden att den tyska befolkningen börjar samtala om kriget innan de som upplevde det har dött, resonerade producenten. Det har tigits länge vid de tyska köksborden. TV-serien har dock lyckats lyfta på det tunga locket och uppmuntrat till att åter ställa frågan om vad som egentligen hände vid fronten, i städerna och på landet. Uppmärksamheten i tyska medier är stor och spalterna fylls av såväl ris som ros.

Serien är välgjord och skildrar ett krig där alla är förlorare. De unga huvudpersonerna inser snart att kriget är något annat i verkligheten än vad propagandan lärt dem. Den enskildes val och soldatens order blir en komplex kamp om hjärtat; att behålla den fysiska blodpumpen som försörjer den egna kroppen med liv, eller offra sin kropp för att låta tanken om mänsklighet och kärlek överleva. Det handlar inte bara om att döda eller dödas, utan om chanserna till att att överleva.

Det ligger något tungt, något svårläkt, över att det dröjt så länge med denna tyska filmproduktion. Det hela är komplicerat, svårventilerat och djupt smärtsamt att gräva i. Det handlar om skuld, inte bara som nation, utan på en individnivå. Inte en skuld som bärs av de gamla gubbar och gummor som levde under kriget, utan en skuld som har blivit ärvd och ständigt påfylld av omvärlden. Tyskland är åter ett stort och viktigt land i Europa, framför allt ekonomiskt. Sydeuropa ska hjälpas på fötter, men samtidigt vilar den eviga förbannelsen över Tyskland; våga inte styra oss!

Efter att ha sett det sista avsnittet av ”Krigets unga hjärtan” var jag nyfiken att läsa vad de svenska kritikerna och debattörerna tycker. Det är nedslående att kravet på evig botgöring fortfarande lyser så starkt i svenskars ögon. Man tycker att filmen duckar för den skuld hela den tyska befolkningen hade i kriget, men jag undrar om det inte är dags att våga inse – inte minst i dagens gränslösa Europa – att krig ”lockar fram det sämsta ur människan”, för att citera filmen, och att Hitlers retorik om ”Ein Volk” inte äger någon relevans i synen på dagens mångkulturella Tyskland. Det är helt enkelt dags att med lite respekt låta tyskarna sörja sin mörka historia i fred.

Tillbaka i härliga sommarsverige, långt ifrån krigets fasor. Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt. Men när solen går i moln kan vi i det grådaskiga ljuset fundera över vår egen historia, våra problem med den svenska flaggan och med fasa inse att en stor del av Sveriges befolkning röstar på ett parti som ligger närmast det parti som en gång satte Europa i brand.

Men, oj, där kom solen igen! På med foppatofflorna och ut till grillen! Hukuna matata! Samla sju sorters blommor och dröm söta drömmar! Glad sommar!

krigets unga hjärtan

Våren har åter övergått i sommar, lika obemärkt som uppenbart. Jag konstaterar att jag efter 29 vårar fortfarande blir lika överraskad över naturens plötsliga fyrkerier av blommor och blad. Det är som en återkommande dröm som jag aldrig minns början på.

Bortom snacket om väder och vind: det väsentliga. Men det hänger ihop. När kvällarna är ljumma och nätterna ljusa flockas vi kring festligheter. Om vintern har bjudit till mysiga sammankomster som håller värmen uppe med ljusa minnen och drömmande blickar mot framtiden, är sommarens fester betydligt mer hyllande av nuet, och i det nakna ljuset går det inte att gömma några sanningar. Under den korta sommaren i norr har vi inte tid med undanflykter och komplicerade resonemang. Vi går rakt på sakt, utmanar varandra. Vi river barriärerna; av med alla tunga märkeskläder och bort med karriärsstegarna – vem bryr sig nu? -, fram med den blottade huden, den bleka vaden, vinterns nästan bortbantade fettdepåer. Bort med allt, fram med allt. Enkelheten styr, smakerna är enkla; sött, salt och surt.

Bland klirrande flaskor och skålande glas studsar sanningarna fram i allt högre takt ju längre kvällen lider. Det är på många sätt fantastiskt. Just igår var en sådan kväll. Idag är huvudet lite lagom trött av alla dessa sanningar. Nog har jag glömt bort de flesta, tack och lov, kanske. För hur många sanningar orkar man egentligen med? Sanningar i bemärkelsen tidigare oklarheter, gömda fakta och självbedrägerier. Sanningar som avtäcks endast för en kväll för att åter falla i skugga när dagsljuset inträder. Sanningar, rena som kirurgknivar, sterila i verklighetens smuts.

Det var en härlig fest. Jag sa en och annan sanning jag också. Men sanningar är flyktiga, sköljs bort med ett glas resorb. När den sprängkåta sommaren vill komma till med glittrande solsken, skrikande studentflak och glödande asfalt, blir världen så intensiv att allt som tidigare varit, sanning som lögn, försvinner. Vi blir våldtagna av ett carpe diem som inte ger sig förrän vår rödbrända hud sticker och spänner.

vitt ark

Tål du upprepningar? Jag upprepar: jag åker ofta stadsbuss. Ibland har man inget val; man måste ta sig genom stadens krångliga korsningar och över utstuderade vägbulor, uthärda de långa minutrarna av väntan på busshållplatsen eller springandes våga hoppas på att busschauffören har hjärta att vänta tio sekunder extra, stänga av öronen när tonåringarna glappar för högt, ha tålamod med alkisens frågor som man inte blir av med förrän hen stiger av. Helt enkelt: lära sig att umgås med vardagen tillsammans med andra människor.

Men just när tristessen slagit till och det trötta ögat nöjer sig med gråskalan, då händer det. Eller i detta fallet: ingenting. Jag hade nämligen hamnat bredvid ett litet ihopskrynklat papper. Det låg och vilade långt ut på sätet närmast gången. Själv hade jag knappt lagt märke till det förrän bussen började fyllas på med människor. Ingen satte sig bredvid mig. Det lilla pappersknytet verkade sprida oro hos resenärerna, om det nu inte var åsynen av mig, djupt nedsjunken i en bok, som skrämde dem från att slå sig ner. Jag sitter gärna själv när jag åker buss, precis som alla andra. Men när det börjar bli ont om plats, tycker jag att det känns konstigt att vara sist med att ha ett tomt säte bredvid mig. Därför började jag fundera över det lilla oskyldiga pappret på sätet bredvid.

Någon hade lämnat kvar pappret. Någon hade med avsikt skrynklat ihop det, men bara lite grann. Någon hade inte haft en tanke på att jag skulle hamna bredvid skräpet och sedan skriva några rader om det. Någon hade väl inte bemödat sig att slänga det i papperskorgen. Någon hade bara lämnat det.

Någon annan hade kanske viftat ner det på golvet för att inte störas av det under färden. Någon annan hade kanske struntat i det och satt sig på det. Någon annan hade kanske nyfiket vecklat ut det. Någon tredje hade kanske tagit med sig det hem och läst upp de rader som stod på pappret:

En dag av glädje, ett liv i sorg
En sekund av hopp, en evighet i oro
En tanke på frihet, ett hjärta i mörker
Ett korn av sanning, ett berg av lögner

Om jag istället kunde se

En dag av glädje
En sekund av hopp
En tanke på frihet
Ett korn av sanning

Och våga tro mina ögon

Denna tredje hade kanske undrat varför den första skrev dessa rader. Till vem var orden skrivna? Till någon annan, som inte vecklade ut pappret och rätade ut raderna? Eller var det inte meningen att någon, inte heller någon tredje, skulle läsa orden och ta dem till sig?

Jag vet inte. En fjärde skulle kanske undra om det var en busstrött poet som gett upp allt hopp om att komma fram i tid. En femte frågar sig kanske om den tredje borde lämnat pappret till ”upphittat” och få hittelön. En sjätte skulle kanske publicera raderna i lokaltidningen och hoppas att den förste skulle ge sig till känna. En sjunde skulle kanske svara och inleda en romans. En åttonde skulle kanske hävda upphovsrätten och stämma den sjunde.

Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände där på bussen. Jag tror att jag somnade någonstans mellan Gustav Adolfs torg och Fridhemstorget. Kanske skrevs orden på pappret just då. Kanske suddades de ut när jag steg av bussen och lämnade kvar det ihopknycklade pappret. Kanske föll orden över mig när jag tänkte tillbaka på stunden på bussen och förstorade upp den lilla stunden av obehag till alltför stora proportioner. Fanns någonsin pappret?

Det får du aldrig veta.

Jag åker mycket buss nuförtiden. Stadsbuss. Det går ganska fort att vänja sig vid bussens krängande, passagerarnas olika beteenden och trafikens nyckfullhet. Men jag blir allltid lika frustrerad när busschauffören liksom gasar och bromsar omvartannat så att hela ekipaget rycker framåt i korta spasmer. Det sliter ner mitt tålamod, men det finns inget annat att göra än att åka med.

Varje busschaufför kör på sitt sätt. Med skräckblandad förtjusning åkte jag en höstdag i en hiskelig fart genom Malmös centrum. Chauffören tycktes nästan drivas av en dödslängtan och jag övervägde faktiskt att hoppa av på Gustav Adolfs torg för att inte äventyra mitt eget liv. Men samtidigt var det magkittlande att hålla fast sig i sätet och i den lilla förarspegeln skymta den unga förarens brinnande blick.

Min far var under en period busschaufför. Jag tänker sällan på det, det var så länge sedan. Men jag minns att jag som pojke åkte med någon tur ut på landsbygden ibland. Jag satt längst fram och njöt av att se asfalten snabbt försvinna under mig och möta kurvorna genom den enorma vindrutan. Det kändes som att vara på bio.

Men busschauffören med det glada humöret är borta. Redan när min far var busschaufför var arbetstiderna påfrestande och arbetsmiljön problematisk. Nu verkar det inte vara bättre, särskilt inte i Malmö. Det är inte svårt att förstå att visans glada busschaufför är ett minne blott. Min far tvingades till slut att välja mellan det glada humöret och att vara busschaufför. Tack och lov behöll han det glada humöret.

Det var meningen att min text skulle börja här, att jag efter några inledande rader skulle skriva om hur det är att leva mellan gas och broms, att välja väg och linje, att börja prata med en främling och att någon gång äntligen hamna på rätt hållplats. Vi tar det en annan gång.