Arkiv

tv

Som vanligt börjar det på sociala medier. Tyckar-artiklar delas flitigt och man grips av stor nyfikenhet på vad som vållat uppståndelsen. Man blir intresserad och klickar på play för att se med egna ögon. Sen blir man tvungen att få tillbaka till de kritiska artiklarna och fundera på vad man själv egentligen anser om det hela.

Nej, det handlar inte om Annie Lööfs hiskeliga retorik, utan SVT:s program ”Fittstim – Min Kamp” med Belinda Olsson. Till skillnad från majoriteten av de skribenter och krönikörer som kritiserat programmet, ställer jag mig bakom Belinda i hennes kamp för att finna sig själv i dagens feminism. Jag tror att de som kritiserar Belinda (ja, det tycks handla mycket om henne som person) inte förstår att hon försöker sätta fingret på det som många svenskar upplever som dagens feminism och att hon väljer att utgå från medialt uppmärksammade fenomen som kopplats samman med feminism. Jag tror att programmets kritiker har missat att ordet hen fortfarande skapar meterlånga kommentarstrådar och att det blir obekvämt i tevesoffan när bröstaktivism diskuteras. Där sitter vi fortfarande fast med fördomar mot feminismen. Jag tror att Belindas belackare även missat att många människor inte vet om de kan kalla sig feminister eller ej, eller om de ens vill det, eller om de får det. Den massiva kritiken gör en sak tydlig: feminism är idag en komplex fråga som är både rik på frågor och svar.

Men låt mig förtydliga min kamp (detta återtagna uttryck). Jag arbetar på att kalla mig feminism, om nu själva ordet gör någon skillnad. Men precis som Belinda, är jag vilsen. Jag slits mellan att å ena sidan hylla varje feministisk handling, men samtidigt fundera över var och när nävarna bör knytas. Dessutom saknar jag humorn och självdistansen i dagens feminism, precis som Belinda. Skillnaden är väl att jag själv inte riktigt minns att den fanns tidigare eftersom jag är något yngre. Säkert tänker en och annan ”vadå – skulle vi också ifrågasätta demokratin för att den saknar humor??”. Då tänker jag, att även vår demokrati ständigt behöver kritseras och granskas. Humor är ett grepp man kan använda för att kritisera och visa på problem, och det är något vi blivit allt bättre på. Det stora problemet med dagens feminism är att den inte tål kritik, vare sig utifrån eller inifrån (självkritik). Det tycks finnas en stor rädsla bland feminister, som om att kritik skulle vara ett hot mot dess existens. Jag tror annorlunda. Självkritik och självdistans hör ihop, och för mig symboliserar dessa begrepp snarare styrka än svaghet. Att inte få kritisera sin egen rörelse, eller delar av den, utan mothugg i stil med ”var fick du luft ifrån, lilla du?”, är ett problem för alla de som bara väntar på att få hitta in i och omslutas av den feministiska rörelsen.

Nå, om det nu vore lika enkelt att bli feminist som att sträcka upp armarna mot en förälder och lyftas upp i famnen. Det känns nämligen som att det inte finns någon där; den vuxnes blick är riktad åt annat håll, eller är sömnigt disträ. Man får försöka ta tag i sina feministiska problem på egen hand, kanske göra en tredelad programserie i teve där man försöker reda ut ett och annat. Men nej, det skulle man inte ha gjort! Plötsligt rycker föräldern tag i en och rystar så att man blir darrig: ”Fel, fel, fel! I vår familj har vi inga problem! Vad är det för dumheter du påstår!”. Man skäms lite för att man hade så dumma frågor, kanske lite löjliga funderingar till och med…

Belinda, du är modig som vågar ställa både rätt och fel frågor och vara självkritisk i teve! Vi är många som söker efter samma sak. Kanske finner du inga tillräckliga svar, inte heller vi andra, men strävan är mycket värd. Vi kommer hitta vår feminism och vår glöd, men ge oss utrymme! Jag kommer kanske bli besviken på en hel del saker som jag hör i programmet, men förhoppningsvis kommer vi gå stärkta ur denna debatt, arm i arm mot en bättre framtid. Hurra!!

wilgot

Annonser

Det var ett tag sedan Babelgate (amatörer som jag själv lägger gärna till -gate för att skapa vikt åt en struntsak) och programledaren Jessika Gedins erkännande av att aldrig ha läst något av Selma Lagerlöf. För att så här i efterhand sammanfatta det hela: det blev uppståndelse och diskussion om allt möjligt överallt. Människor som läst något av Lagerlöf var inte sena med att klappa sig på axeln, andra greps av tyst förfäran över sin med Gedin gemensamma bildningslucka (och såg genast till att åtgärda bristen) och några annonserade stolt att de minsann inte heller läst den ena och den andra kända författaren (och var väldigt belåtna över detta eftersom man minsann bara ska läsa det man själv känner för, ungefär).

Nåväl. Jag har väl aldrig riktigt tjusats av Jessika Gedin, men jag beundrar hennes förmåga att ”gå genom rutan” och respekterar hennes erkännande av sin begränsning i läsandet. Vi är alla ofullkomliga när det gäller konsterna. Men när jag senare såg henne besvara frågor i programmet Kultureliten blev jag lite konfunderad över vad hon egentligen håller på med och vem hon är. Babelgate kändes genast aktuell igen; visst kan man vara programledare för ett litteraturprogram i TV utan att ha läst Lagerlöf, men att tala i egenskap av ”kulturelit” specialiserad på litteratur? Nej, knappast. Vem tror Jessika Gedin att hon är? Det är väl en av de vanligaste frågorna vi ställer oss i Sverige: vem tror du egentligen att du är? Du ska nämligen inte tro att du är något, speciellt inte en del av kultureliten.

Nu är det verkligen ointressant vad vi tycker om Jessika Gedin. Men Babelgate (jaja) satte fingret på en rädsla som bor någonstans inuti mig som läsare och del av kulturelitens proletariat, nämligen att bli avslöjad som illitterat. Visst har jag läst Homeros, Dostojevskij, Cartarescu, Proust, Salinger, Jelinek, Joyce, Oksanen, Pinter, Knausgård och Strindberg, men mellan dessa pelare finns stora luckor; Laxness, Frostenson, Sagan, Brontë, Calvino, Cervantes, Blixen, Lotass, Remarque, Stieg Larsson, Stig Larsson, Beuvoir, Grass, Moa Martinson, Sandel, Ranelid, Dagerman, Almqvist – tja, listan kan göras hur lång som helst.

Men var bränner det till ordentligt; när känner jag mig träffad av kanonförespråkarnas giftpilar? Jo, kanske när jag måste erkänna att jag bara läst några enstaka dikter av Karin Boye. Inget av Jonas Hassen Khemiri (utöver hans artiklar i massmedia). Eller Fritiof Nilsson Piraten, hur kan man missa en sådan svensk klassiker? Om man ser utanför Sveriges gränser; Joan Didion, Heinrich Böll och Gabriel Garcia Marquez hade jag gärna redan läst. Vi har väl alla luckor som vi helst vill dölja om det går. Egentligen bryr sig inte andra människor, det är som när man fixerar sig vid sin abnorma näsa som ingen annan fäster uppmärksamhet vid. Man kan säga mycket om det man inte känner till, men jag finner – till skillnad från somliga – ingen stolthet i att ha dessa luckor i litteraturen. Däremot försöker jag vara rakryggad och tydlig – precis som Gedins Lagerlöf – med vad jag inte har läst. Ödmjukhet är en dygd.

Så vad gör man av denna insikt om all litteratur som ska läsas innan döden knackar på dörren? Man skulle kunna göra en läsplan för sommarens lediga stunder och därmed lyckas täcka de största luckorna någorlunda hjälpligt. Eller så gör man som jag, nämligen att för sjätte gången läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” och njuta av livets ofullkomlighet och nöjet att ständigt ha något kvar att fylla livet på jorden. Och framför allt njuta av att inte behöva sitta i en TV-studio och be om ursäkt för att man bara är en människa; vem tror egentligen något annat om sig själv? Hybris, vore det. Men visst, Lagerlöf bör man ju ha läst…?

Sommarsverige står i sin fulla prakt med ljusa nätter och grönaste grönska. Präktiga folkdräkter och tröstlösa snapsvisor. Snart börjar semestern och många ger sig iväg söderut via Tysklands Autobahn. Stolt rattar svensken sin Volvo genom Europas hjärta och njuter av farten, ölet och skoltyskans förtjänster. Ett och annat nazistskämt far ur munnen, och det är precis som det ska vara.

SVT har nyligen visat den tyska tv-produktionen ”Krigets unga hjärtan” (Unsere Mütter, unsere Väter, 2013), en tredelad miniserie om fem unga tyskars liv under andra världskriget. Det är den första tyska film som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv. Det är på tiden att den tyska befolkningen börjar samtala om kriget innan de som upplevde det har dött, resonerade producenten. Det har tigits länge vid de tyska köksborden. TV-serien har dock lyckats lyfta på det tunga locket och uppmuntrat till att åter ställa frågan om vad som egentligen hände vid fronten, i städerna och på landet. Uppmärksamheten i tyska medier är stor och spalterna fylls av såväl ris som ros.

Serien är välgjord och skildrar ett krig där alla är förlorare. De unga huvudpersonerna inser snart att kriget är något annat i verkligheten än vad propagandan lärt dem. Den enskildes val och soldatens order blir en komplex kamp om hjärtat; att behålla den fysiska blodpumpen som försörjer den egna kroppen med liv, eller offra sin kropp för att låta tanken om mänsklighet och kärlek överleva. Det handlar inte bara om att döda eller dödas, utan om chanserna till att att överleva.

Det ligger något tungt, något svårläkt, över att det dröjt så länge med denna tyska filmproduktion. Det hela är komplicerat, svårventilerat och djupt smärtsamt att gräva i. Det handlar om skuld, inte bara som nation, utan på en individnivå. Inte en skuld som bärs av de gamla gubbar och gummor som levde under kriget, utan en skuld som har blivit ärvd och ständigt påfylld av omvärlden. Tyskland är åter ett stort och viktigt land i Europa, framför allt ekonomiskt. Sydeuropa ska hjälpas på fötter, men samtidigt vilar den eviga förbannelsen över Tyskland; våga inte styra oss!

Efter att ha sett det sista avsnittet av ”Krigets unga hjärtan” var jag nyfiken att läsa vad de svenska kritikerna och debattörerna tycker. Det är nedslående att kravet på evig botgöring fortfarande lyser så starkt i svenskars ögon. Man tycker att filmen duckar för den skuld hela den tyska befolkningen hade i kriget, men jag undrar om det inte är dags att våga inse – inte minst i dagens gränslösa Europa – att krig ”lockar fram det sämsta ur människan”, för att citera filmen, och att Hitlers retorik om ”Ein Volk” inte äger någon relevans i synen på dagens mångkulturella Tyskland. Det är helt enkelt dags att med lite respekt låta tyskarna sörja sin mörka historia i fred.

Tillbaka i härliga sommarsverige, långt ifrån krigets fasor. Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt. Men när solen går i moln kan vi i det grådaskiga ljuset fundera över vår egen historia, våra problem med den svenska flaggan och med fasa inse att en stor del av Sveriges befolkning röstar på ett parti som ligger närmast det parti som en gång satte Europa i brand.

Men, oj, där kom solen igen! På med foppatofflorna och ut till grillen! Hukuna matata! Samla sju sorters blommor och dröm söta drömmar! Glad sommar!

krigets unga hjärtan

Vintermörkret överlevs med hjälp av artificiellt ljus. Från bioduk, tv-skärm eller läslampa får man sig samtidigt en injektion kultur. Fin eller ful, det får betraktaren avgöra.

I DN kunde man häromveckan läsa om det hårda klimatet på Kungliga balettskolan i Stockholm. Helt passande visades på nyårsdagen den första delen av en tvådelad dokumentär om den danska motsvarigheten i Köpenhamn. Eller nja, riktigt lika är de inte. Den danska är förmodligen förebilden för den svenska, som efter sviktande kvalitet likt den danska skolan blivit en s k elitutbildning, dvs en utbildning som för att uppnå specifika resultat undantas skollagen. Tyvärr ligger inte dokumentären ”De utvalda – Kungliga danska baletten” på SvtPlay, men går kanske i repris. Den första delen ger en  nyanserad bild av vad en balettskola innebär i praktiken, både ur elevens och arbetsgivarens synvinkel. För alla oss som fascineras över balettkonsten ger denna dokumentär en spännande och konkret inblick i den långa och mödosamma vägen mot höga mål.

Igår var jag på bio och lät mig förtrollas av Berättelsen om Pi. Upplevelsen var så stark att uppmärksamheten på fantastiska specialeffekterna inte fick fäste under filmen. Men efteråt slogs jag och mitt sällskap av frågan: vilka djur var äkta? Det är oerhört fascinerande. Jag beundrar regissören Ang Lee för att han lyckats göra en så medryckande och vacker film trots dessa begränsningar; till stor del utspelar sig ju dramat endast mellan en pojke och en tiger.

Till sist: alla dessa tredelade dokumentärer. Jag var väldigt nyfiken på dokumentären om Palme, men jag tror att jag hade föredragit den kortare versionen på bio; på något sätt tappar man fokus på och greppet om berättelsen när formatet blir för stort. Jag befarar att det är samma sak med ABBA-dokumentären som också är aktuell på SVT. Tre delar om ABBA? Tja, det är endast för dem med specialintresse. En vanlig människa – och till dessa hör idag även alla de unga människor som knappt hört en bråkdel av gruppens hits – önskar inte ägna sin odelade uppmärksamhet i timtal åt en  popgrupp som trots miljardgage envist vägrar återförenas. Det senare är dock en heder, endast så kan sagans skimmer upprätthållas.

Sålunda talade dumburkens bisittare.

Norsk tv-serie, premiär 2011. Matias (Pål Sverre Valheim Hagen) har den allra mest sagolika rösten och skulle lätt kunna bli en stjärna. Men han vill inte, är inte intresserad av uppmärksamhet, vill inte vara bäst. Hans idol är istället Buzz Aldrin, han som var den andre mannen på månen. Matias blir senare trädgårdsmästare och lyckas hålla ihop med ungdomskärleken fram tills hon en dag tröttnar på hans tillbakadragna karaktär. Detta leder till en rad händelser, tar honom till Färöarna och en samling udda människor på en annorlunda instutition.

Seriens anslag är ganska mjukt, öppnar för både eftertänksamhet, djupa känslor och humor. Allt skulle kunna knytas ihop som en riktigt saftig feel good-film, men hela tiden väljer man att låta det skava lite, låta perspektivet bli lite mer ansträngt, låt det gå ytterligare ett varv på ett annat håll. Ibland önskar jag dock att det hade blivit ännu mer av detta, att man inte värjt för tyngden i karaktärerna. Man samtidigt gillar jag humorn, den där lite plötsliga enkelheten i jobbiga situationer. Huvudpersonen Matias visar komplexiteten hos människan, hur svårt det kan vara att bara vara lite annorlunda och sträva åt ett lite annat håll. På ena kanten finns de gamla vännerna som stått ut med honom hur länge som helst, med kärlek och respekt, dock utan full förståelse för hans sätt att vara. På andra sidan finns de mer eller mindre mentalt rubbade människorna på boendet på Färöarna som är svåra att förstå sig på, dock oerhört starka individer med olika viljor och mycket mod, alla dock beroende av trygghet. Matias verkar må bra av båda delarna, verkar trivas med närheten till båda världarna.

”Hunting high and low” (A-ha) sjunger Matias på skolfesten. Den fantastiska rösten tillhör artisten William Hut och jag får verkligen intrycket av att Matias har en gudalik röst; de flesta tonårskillar kraxar väl mest. Senare får vi höra den äldre Matias sjunga Bowies ”Space Oddity”, vilket kanske inte imponerar på samma sätt även om det är samme William Hut som i klippet ovan. När jag söker på internet efter denne Hut så får jag en annan bild än den jag själv skapat i mitt huvud. Istället för den där typiskt framgångsrika pop-stjärnan, snygg och med rätt look, får man se en vanlig man utan ett särskilt fördelaktigt utseende. Jag blir glad och överraskad. Det är alltid bra att konfronteras med fördomar.
En tv-serie brukar lämna en särskild ett tydligt spår, en ton, ibland även en tomhet. Denna gång dröjer sig bilden av livets skörhet och skönet kvar. Vi är alla olika, annorlunda, det är vackert och måste respekteras.

+     +     TILLÄGG     +     +

Jag funderade lite mer över serien under en promenad med genusglasögonen på. För en gång skull visas en serie med svaghet och utsatthet hos den manliga huvudrollen. Serien i sin helhet handlar om sårbarhet och hur man ska förhålla sig till livet och dess mening, och oftast brukar sådan tematik gestaltas av kvinnor. Kanske är det en smula typiskt att det just ska vara en manlig huvudroll för att jag ska intressera mig för seriens problematik, men jag tror att många män saknar den här typen av identifikation. Mannen har ju länge tyngts av oket att ständigt visa sig viljestark och potent, inte ge efter för känslor eller drömmerier. Nåväl, detta vara bara ett litet tillägg, jag får återkomma till ämnet.

Dessutom vill jag uppmärksamma författaren till seriens bokförlaga, Johan Harstad.

Det är kanske lite väl lättköpta kulturpoäng att använda ordet fuga i en rubrik. I kombination med en hyllad brittisk tv-serie framstår jag väl som en smula desperat. Men här kommer den simpla poängen: fuga betyder flykt, tittaren flyr in i dramat, flyr från sin verklighet, dessutom kanske man skäms över det och vill gärna släta över det så gott det går. Men visst kan dramat i sig ses som en musikalisk fuga; huvudtemat presenteras, dyker senare upp i en stämma, ton, oktav, vinkel, sammanhang. Motstämmor, kontrapunkter, ja, allt blir en röra i genomföringen och man uppfattar ibland inte riktigt subjektet förrän återtagningen åter skänker klarhet och reder ut stämmorna. Nåväl, fugan kan ju vara dubbel och trippel, krumbukta sig åt alla håll.

Att hänge sig åt en tv-serie är som att sluka en roman, eller rättare sagt bli slukad. Det ligger något passivt över tv-mediet, tittandet är en process som kan kontrolleras bättre än läsandet. Men i gengäld krävs bra mycket mindre engagemang, man blir serverad all-inclusive. Detta är något som jag har svårt för när det gäller böcker, jag blir irriterad när författaren ger sig på mig allt för aggressivt i sin vilja att fånga in mig. Men om det finns en rätt person för att döma ut böcker och tv-serier, så är det inte jag. Än mindre bör jag våga mig på en analys över tv-seriernas utveckling i jämförelse med romanernas. Här finns ju åtskilligt att fundera över, vilket många människor gör. Men jag är säker på kvaliteten på tv-serier har höjts, men med tanke på utbudet så finns det gott om skit att trampa i.

Nej, åter till flykten. Visst finns det mindre lyckliga sidor av verkligheten att fly undan, men att fly in i en annan värld är alltid lockande oavsett med- eller motgång i livet. Downton Abbey handlar om en svunnen tid (tidigt 1900-tal), möjlig att romantisera och förenkla, i en miljö och i ett samhälle som inte längre finns. Drömmen om godset, de stora ägorna, storslagna fester och vackra kläder verkar bo i var och varannans innersta rum, en tydlig verklighetsflykt, men även en påminnelse om vad människor i allmänhet förknippar med sinnebilden av lycka. Även när tv-seriens karaktärer genomgår de allra sorligaste och uslaste kriser, gör de detta i en vacker miljö, Men det skulle kunna stanna där, ett kostymdrama med en fälld tår och ett brustet hjärta. Istället vill Downton Abbey visa så många möjligheter och skikt som möjligt, tydligt sett ur vår egen tids perspektiv och i ett snabbt tempo. Presto. Kanske är historierna en smula sökta ibland, men vissa berättelser griper tag om mig. Några trådar tappas bort, andra ändar knyts dock ihop i onödan. Exempel? Nja, det räcker väl med att säga att det är de duktigaste skådespelarna som gör störst avtryck.

Kanske är Downton Abbey svaret på en kollektiv längtan efter en ytterligare En förlorad värld/Brideshead revisited. Enligt tittarsiffrorna så är vi tydligen nästan där. Men när En förlorad värld sändes på åttiotalet såg väl tv-utbudet annorlunda ut och en bra större andel bänkade sig för att drömma sig bort ett slag. Downton Abbey är på många sätt bra mycket mindre av en dröm, kanske mycket på grund av det rika utbudet av karaktärer och att serien inte har en tydlig ram för hur många avsnitt som kan produceras. En förlorad värld är begränsad av en tillbakablickande ramberättelse – den är ju baserad på en roman – , vilket direkt försätter dramat i ett drömskt skimmer. Jag misstänker att Downton Abbey kan komma att dräneras på energi och kraft om serien får gå alltför många säsonger. Men än så länge är det bara att njuta av en fin tv-produktion.

Jag undrar om inte den största verklighetsflyjten är skrivandet av detta inlägg. Kanske vill jag suga lite extra på karamellen nu när jag sett klart de två säsongerna, ägna mig åt verklighetsflykt för mitt eget höga nöjes skull. Vem vet, jag kapitulerar. Innan jag slutar vill jag dock passa på att uttrycka min aktning av den 77-årigaskådespelerskan Maggie Smith som gör en underbar gestaltning av änkegrevinnan av Grantham. Hennes repliker smakar syrligt gott och hon får briljera i överklassengelskans charmiga finesser.

Här försvann sommarens varmaste kväll i ett nafs.