Arkiv

skit

Det var ett tag sedan Babelgate (amatörer som jag själv lägger gärna till -gate för att skapa vikt åt en struntsak) och programledaren Jessika Gedins erkännande av att aldrig ha läst något av Selma Lagerlöf. För att så här i efterhand sammanfatta det hela: det blev uppståndelse och diskussion om allt möjligt överallt. Människor som läst något av Lagerlöf var inte sena med att klappa sig på axeln, andra greps av tyst förfäran över sin med Gedin gemensamma bildningslucka (och såg genast till att åtgärda bristen) och några annonserade stolt att de minsann inte heller läst den ena och den andra kända författaren (och var väldigt belåtna över detta eftersom man minsann bara ska läsa det man själv känner för, ungefär).

Nåväl. Jag har väl aldrig riktigt tjusats av Jessika Gedin, men jag beundrar hennes förmåga att ”gå genom rutan” och respekterar hennes erkännande av sin begränsning i läsandet. Vi är alla ofullkomliga när det gäller konsterna. Men när jag senare såg henne besvara frågor i programmet Kultureliten blev jag lite konfunderad över vad hon egentligen håller på med och vem hon är. Babelgate kändes genast aktuell igen; visst kan man vara programledare för ett litteraturprogram i TV utan att ha läst Lagerlöf, men att tala i egenskap av ”kulturelit” specialiserad på litteratur? Nej, knappast. Vem tror Jessika Gedin att hon är? Det är väl en av de vanligaste frågorna vi ställer oss i Sverige: vem tror du egentligen att du är? Du ska nämligen inte tro att du är något, speciellt inte en del av kultureliten.

Nu är det verkligen ointressant vad vi tycker om Jessika Gedin. Men Babelgate (jaja) satte fingret på en rädsla som bor någonstans inuti mig som läsare och del av kulturelitens proletariat, nämligen att bli avslöjad som illitterat. Visst har jag läst Homeros, Dostojevskij, Cartarescu, Proust, Salinger, Jelinek, Joyce, Oksanen, Pinter, Knausgård och Strindberg, men mellan dessa pelare finns stora luckor; Laxness, Frostenson, Sagan, Brontë, Calvino, Cervantes, Blixen, Lotass, Remarque, Stieg Larsson, Stig Larsson, Beuvoir, Grass, Moa Martinson, Sandel, Ranelid, Dagerman, Almqvist – tja, listan kan göras hur lång som helst.

Men var bränner det till ordentligt; när känner jag mig träffad av kanonförespråkarnas giftpilar? Jo, kanske när jag måste erkänna att jag bara läst några enstaka dikter av Karin Boye. Inget av Jonas Hassen Khemiri (utöver hans artiklar i massmedia). Eller Fritiof Nilsson Piraten, hur kan man missa en sådan svensk klassiker? Om man ser utanför Sveriges gränser; Joan Didion, Heinrich Böll och Gabriel Garcia Marquez hade jag gärna redan läst. Vi har väl alla luckor som vi helst vill dölja om det går. Egentligen bryr sig inte andra människor, det är som när man fixerar sig vid sin abnorma näsa som ingen annan fäster uppmärksamhet vid. Man kan säga mycket om det man inte känner till, men jag finner – till skillnad från somliga – ingen stolthet i att ha dessa luckor i litteraturen. Däremot försöker jag vara rakryggad och tydlig – precis som Gedins Lagerlöf – med vad jag inte har läst. Ödmjukhet är en dygd.

Så vad gör man av denna insikt om all litteratur som ska läsas innan döden knackar på dörren? Man skulle kunna göra en läsplan för sommarens lediga stunder och därmed lyckas täcka de största luckorna någorlunda hjälpligt. Eller så gör man som jag, nämligen att för sjätte gången läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” och njuta av livets ofullkomlighet och nöjet att ständigt ha något kvar att fylla livet på jorden. Och framför allt njuta av att inte behöva sitta i en TV-studio och be om ursäkt för att man bara är en människa; vem tror egentligen något annat om sig själv? Hybris, vore det. Men visst, Lagerlöf bör man ju ha läst…?

En mina lättare åkommor är metaforen. När andra förklarar den död är jag den som ropar: länge leve! Börda, ok eller värdefullt redskap, alla förhåller sig olika till språkets palett. Men egentligen är det nog inte metaforen i sig som drar till sig de trendkänsliga språkdomarnas skarpa blickar; det är snarare alla dess syskon och kusiner som metaforen glatt låter leka fritt. Kort sagt: ett målande språk framkallar olika reaktioner.

Metaforiska bördor är dock fjäderlätta i jämförelse med livets stundom tunga ok. Jag har precis varit med om en krasch där piloten fortfarande ligger i koma och den svarta lådan (som är orange) inte är funnen än. Bildligt talat alltså. Men sådan är känslan och situationen kan inte beskrivas bättre. Jag är både planet, piloten och lådan.

Så blir skrivandet en terapi. Så unikt, va! Dessutom har jag börjat läsa Knausgård igen. Jag varken äter, sover eller lever (eller dör, för att alludera en aktuell svensk film som jag förvisso inte sett). Jag tror att jag nu har nått den fasta botten och kan trycka ifrån och simma upp till ytan. Det är en positiv bild men tyvärr brukar den finnas med i mina mardrömmar: jag försöker ta några kraftiga simtag uppåt men kommer ingen vart, ser ljuset långt borta men jag lyckas inte nå dit. Vilken tur att jag inte befinner mig i havet på riktigt! Det händer sällan, jag är ju en badkruka.

Språket krypterar verkligheten.

var glad!

Känslan av att meningarna alltid blir för långa och krångliga, för sega både på skärmen och i tanken… Julsega. Som juleskum. Den söta doften från mitt pepparkakshus gräver sig in i mig och paralyserar kroppen. Snart ska jag kasta ut julen, befria mig från vinteridets sömnbojor, kasta loss och spana framåt, mot våren, mot sommaren! Ytterligare en vecka, sen är det klippt. Huset är rivningshotat. Tack och lov.

Motsatsen till pepparkakshusets seghet: överfull papperskasse med tomglas spricker i trapphuset och larmet skär mina öron i tusen bitar.

Återkommer när jag inte har något mer att säga.

valv efter valv

Vintern har kommit och väderfraserna isar i märgen. Jag välkomnar gråskalans ljusare nyanser och mörkrets allt tidigare inbrott. Egentligen spelar det ju ingen roll vilket väder det är, mitt liv ska ju vara helt oberoende av det, jag är ju en kultiverad människa, inte ett djur. Eller.

Vägarna stockar sig. Trafikfraserna är söndernötta. De lägger sig som ett stoft över snön och gör den grå tillsammans med avgaserna. De gör gråskalan mörkare, smutsar ner den oskuldsfulla och rena snön. Det välsignade vita vattnet missfärgas av vår småsinthet och egoism. Jag bara säger det.

Sen är det en sista sak. Ingen mening är kryptisk, du ska bara läsa den tillräckligt noga. Detta är en känga till alla fartblinda läsare som svischar förbi. Hallå där, du körde precis över en stackars poet! Eller var det bara en stackars katt? Äh, det kommer fler.

frost

“Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience.”
– Mark Twain

Det finns mycket dårskap ute i världen, inte nödvändigtvis långt bort utan ofta redan runt knuten. En känd bloggare såg till att skapa rubriker i veckan och det är svårt att ignorera de känslor som hon rört upp. Det är hemskt att texter med en så låg nivå ska få så stort genomslag i media. Bland alla de kommentarer som blogginlägget tacksamt genererade hittade jag citatet ovan. Jag blir lugn av att läsa det. Det får mig att lyfta blicken från den smutsiga debatten och våga hoppas på att kärlek och respekt vinner i längden.

Ett av mina favoritklipp. Panoramamålning av BLU till låten Meravigliosa Creatura med Gianna Nannini.

Jag började dagen med att ligga kvar i sängen en stund och läsa Knausgård. Boken är ceriserosa. Sedan slog jag upp datorn och läste en text av Ann Heberlein. Boken får ligga under datorn så att det inte blir så varmt under. Artikeln i DN måste kommenteras, och jag är lite lycklig över att jag just denna lediga förmiddag fick anledning till att skriva något.

I DN försöker sig Ann Heberlein på en analys av två för tillfället bokaktuella och medieuppburna mäns inverkan på mannen. Att kritisera män för att de älskar Zlatan och Knausgård är ju som att kasta sten i glashus, så kraset lär vi ju få höra, t ex här.  Låt oss här och nu istället analysera Heberleins text, inte så djupt att kaffet hinner kallna eller att vi glömmer diska. Men gärna så att vi glömmer perspektiven för en stund.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag är orolig för den svenske mannen.”

Heberlein och jag delar åtminstone den uppfattningen, åtminstone delvis; jag anser mig snarare vara orolig för mannen i allmänhet (inte bara den svenske mannen) och även för kvinnan. Hennes text är nästan jämförbar med Ulrika Milles debattartikel i juni, som jag skrev om här, vilket i kombination med aktuell artikel får mig att vilja göra som CONST, hehe. Så, har du öppnat alla länkar nu? Det är värt. Eller läs Knausgård för att förstå.

Anledningen till att jag är så fascinerad över allt som skrivs om Knausgård (ursäkta mig, Zlatan, denna gång har du en biroll) är att många kvinnor tycks reagera speciellt starkt och vilja göra Knausgård till någon slags manlig arketyp eller förebild som de (nåja, de med DN-pennan i hand) sedan älskar att hata. Hur Zlatan kommer in i bilden är faktiskt lite märkligt, men Heberlein förklarar: ”Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker”. Kanske män som även skiter i vad kvinnor tycker; de skiter i vad ALLA tycker. Vi pratar alltså om människor som går in med själ och hjärta i projekt som är direkt hälsovådliga och lagom kontroversiella. De verkar klara det, de är stjärnor. Eller bara människor. Kanske.

Men runt Ann Heberlein sitter förmodligen de män som hon pekar ut som ”manliga skribenter som dräglar över tangentbordet och i hemlighet drömmer om att ge samtiden och samtidens kastrerande krav fingret”. Män (eller människor) som inte riktigt kommer loss och gör någon skillnad på riktigt, de medelmåttiga, de vanliga, de som aldrig kommer att framstå som potenta hingstar. Hon föraktar dem, hon avskyr att de ens vågar identifiera sig med Knausgård och Zlatan, gudarna som ingen och inget kan rå på. Jag förstår henne, många vill så gärna vara där de är. Oro:

I alla fall för honom som tillhör mediemedelklassen och i hemlighet känner sig förtryckt och kastrerad, omanlig och otillräcklig, onödig och impotent, han som använder Zlatan och Knausgård som projektionsyta och masturbationsfantasi för sina egna drömmar.”

Heberlein får till sitt språk, jag älskar det. Men är verkligen Knausgård en alfahanne med (från Heberleins text) ”otämjt och vildvuxet, som ett gotlandsruss”, enligt Björn af Kleen i Expressen”? Den som såg Knasugård i TV härom veckan kunde istället se en förhållandevis kortklippt man som mest såg ut som vilken medelålders författare som helst. Jag blev till och med lite besviken, han klädde i rock-looken. Alfahannen som skriver om alla sina innersta känslor och nagelfar sig själv och sina handlingar. Nja, alfahanne är kanske ett begrepp i förändring. Detta förstår Heberlein:

Den massiva bevakningen av Zlatan och Knausgård handlar inte om Zlatan och Knausgård utan om de drömmar de representerar, förbjudna drömmar om styrka och manlighet.”

Förbjudna drömmar? Idag känns allt väldigt tillåtet. Manlighet är ett vagt begrepp. Styrka önskar alla människor. Jag är glad över att det finns människor som Knausård och Zlatan, den förre för mig själv och den senare för alla andra. Jag är även glad över att Ann Heberlein skriver en debatterande text i DN, det är därför jag sitter här nu. Men både hon och jag måste påminna oss om att vi båda inte har någonting med varken Zlatans fotboll eller Knausgårds penna att göra, vi är bara reaktioner och betraktare av deras verk. Dessutom, vad som är viktigast, är att de inte bryr sig. De är isolerade. Isola, ö.

För att runda av så skulle jag vilja återvända till min morgon. Knausgårds röda bok (den första delen) kan liknas vid ett rött skynke. Många reagerar direkt. Bra. Den innehåller mycket skit. Idag har jag läst om hur han och hans kompis är i skogen och bajsar tillsammans. Jag låter Ann Heberlein få sista ordet. Här kommer hennes slutord, om män. Tack!

Vi gillar ju er som ni är, för det mesta.”

”Visst borde jurister och civilingenjörer läsa fler klassiker – men det är inte så dumt om humanisterna förstår klimatriskernas mekanismer.”

Gunnar Wetterberg om bildning över ämnesgränserna, Expressen.

Det vore inte så dumt. Wetterberg tänker dock främst på fruktbara (lönsamma) möten mellan ekonomer och ingenjörer. Inte säkert att de läst särskilt många klassiker. Detsamma gäller väl åt andra hållet de stora romanförfattarna, utan att kalla dem världsfrånvända eller egocentriska. Men alla vill så hemskt gärna vara Leonardo da Vinci att vi gärna värnar om universalgeniidealet. Jag menar att det ligger en viss charm i att lyssna till en virtuos musiker som inte tycks ha brytt sig om något annat än sin konst under hela sitt liv. Och samtidigt: är det inte lite sött att Sveriges statsminister tycks läsa Camilla Läckbergs deckare så flitigt? Som att äta på McDonalds lite för ofta. Det skapar ju otroligt starka band till alla de som jobbar i restaurangbranschen…

”Nu är vi tillbaka till mustaschprydda män. Vi måste bryta normerna.”

Mona Sahlin, från samtal i Malmö. Sydsvenskan.

Ja, vi måste bryta normerna. Vad sägs om fler mustaschprydda kvinnor? Ska vi byta normer? Jag tycker inte att det behövs normer. Då ska de nog brytas. Tillsammans är vi starka. Jag kan sopa bort normskärvorna och ställa ut dem på museum. I en glasmonter, kanske med lite blod på botten, bara för att understryka allvaret. Förslag på titel? ”High V ohne Arme aber glücklich.”

”Efterlängtat sex i ”Breaking dawn”

Rubrik till artikel, DN.

Twilight. Som vi har väntat! Efter all åtrå och avhållsamhet. ”Alla var oroliga eftersom det var en betydelsefull scen som inte beskrivs i boken.” Ja, scenen är betydelsefull eftersom Bella senare ska föda ett vampyrbarn. Logiken måste ju fram. Kan jag bry mig mindre? Svaret är naturligtvis: ja. Uppmärksamheten i media säger dock något om vår värld. Filmerna har spelat in 12 miljarder, böckerna sålts i 116 miljoner exemplar. Även Sydsvenskans kulturdel har det välkända filmparet på sin framsida. Världen har väntat så länge på denna sexscen. Vi kan nu äntligen andas ut, sluta drömma, få se det på riktigt; följa Edwards bleka skälvande lem närma sig Bellas orörda sköte. Nä, så snuskigt det låter! Ska vi verkligen få se det?