Arkiv

media

Som vanligt börjar det på sociala medier. Tyckar-artiklar delas flitigt och man grips av stor nyfikenhet på vad som vållat uppståndelsen. Man blir intresserad och klickar på play för att se med egna ögon. Sen blir man tvungen att få tillbaka till de kritiska artiklarna och fundera på vad man själv egentligen anser om det hela.

Nej, det handlar inte om Annie Lööfs hiskeliga retorik, utan SVT:s program ”Fittstim – Min Kamp” med Belinda Olsson. Till skillnad från majoriteten av de skribenter och krönikörer som kritiserat programmet, ställer jag mig bakom Belinda i hennes kamp för att finna sig själv i dagens feminism. Jag tror att de som kritiserar Belinda (ja, det tycks handla mycket om henne som person) inte förstår att hon försöker sätta fingret på det som många svenskar upplever som dagens feminism och att hon väljer att utgå från medialt uppmärksammade fenomen som kopplats samman med feminism. Jag tror att programmets kritiker har missat att ordet hen fortfarande skapar meterlånga kommentarstrådar och att det blir obekvämt i tevesoffan när bröstaktivism diskuteras. Där sitter vi fortfarande fast med fördomar mot feminismen. Jag tror att Belindas belackare även missat att många människor inte vet om de kan kalla sig feminister eller ej, eller om de ens vill det, eller om de får det. Den massiva kritiken gör en sak tydlig: feminism är idag en komplex fråga som är både rik på frågor och svar.

Men låt mig förtydliga min kamp (detta återtagna uttryck). Jag arbetar på att kalla mig feminism, om nu själva ordet gör någon skillnad. Men precis som Belinda, är jag vilsen. Jag slits mellan att å ena sidan hylla varje feministisk handling, men samtidigt fundera över var och när nävarna bör knytas. Dessutom saknar jag humorn och självdistansen i dagens feminism, precis som Belinda. Skillnaden är väl att jag själv inte riktigt minns att den fanns tidigare eftersom jag är något yngre. Säkert tänker en och annan ”vadå – skulle vi också ifrågasätta demokratin för att den saknar humor??”. Då tänker jag, att även vår demokrati ständigt behöver kritseras och granskas. Humor är ett grepp man kan använda för att kritisera och visa på problem, och det är något vi blivit allt bättre på. Det stora problemet med dagens feminism är att den inte tål kritik, vare sig utifrån eller inifrån (självkritik). Det tycks finnas en stor rädsla bland feminister, som om att kritik skulle vara ett hot mot dess existens. Jag tror annorlunda. Självkritik och självdistans hör ihop, och för mig symboliserar dessa begrepp snarare styrka än svaghet. Att inte få kritisera sin egen rörelse, eller delar av den, utan mothugg i stil med ”var fick du luft ifrån, lilla du?”, är ett problem för alla de som bara väntar på att få hitta in i och omslutas av den feministiska rörelsen.

Nå, om det nu vore lika enkelt att bli feminist som att sträcka upp armarna mot en förälder och lyftas upp i famnen. Det känns nämligen som att det inte finns någon där; den vuxnes blick är riktad åt annat håll, eller är sömnigt disträ. Man får försöka ta tag i sina feministiska problem på egen hand, kanske göra en tredelad programserie i teve där man försöker reda ut ett och annat. Men nej, det skulle man inte ha gjort! Plötsligt rycker föräldern tag i en och rystar så att man blir darrig: ”Fel, fel, fel! I vår familj har vi inga problem! Vad är det för dumheter du påstår!”. Man skäms lite för att man hade så dumma frågor, kanske lite löjliga funderingar till och med…

Belinda, du är modig som vågar ställa både rätt och fel frågor och vara självkritisk i teve! Vi är många som söker efter samma sak. Kanske finner du inga tillräckliga svar, inte heller vi andra, men strävan är mycket värd. Vi kommer hitta vår feminism och vår glöd, men ge oss utrymme! Jag kommer kanske bli besviken på en hel del saker som jag hör i programmet, men förhoppningsvis kommer vi gå stärkta ur denna debatt, arm i arm mot en bättre framtid. Hurra!!

wilgot

Annonser

Det var ett tag sedan Babelgate (amatörer som jag själv lägger gärna till -gate för att skapa vikt åt en struntsak) och programledaren Jessika Gedins erkännande av att aldrig ha läst något av Selma Lagerlöf. För att så här i efterhand sammanfatta det hela: det blev uppståndelse och diskussion om allt möjligt överallt. Människor som läst något av Lagerlöf var inte sena med att klappa sig på axeln, andra greps av tyst förfäran över sin med Gedin gemensamma bildningslucka (och såg genast till att åtgärda bristen) och några annonserade stolt att de minsann inte heller läst den ena och den andra kända författaren (och var väldigt belåtna över detta eftersom man minsann bara ska läsa det man själv känner för, ungefär).

Nåväl. Jag har väl aldrig riktigt tjusats av Jessika Gedin, men jag beundrar hennes förmåga att ”gå genom rutan” och respekterar hennes erkännande av sin begränsning i läsandet. Vi är alla ofullkomliga när det gäller konsterna. Men när jag senare såg henne besvara frågor i programmet Kultureliten blev jag lite konfunderad över vad hon egentligen håller på med och vem hon är. Babelgate kändes genast aktuell igen; visst kan man vara programledare för ett litteraturprogram i TV utan att ha läst Lagerlöf, men att tala i egenskap av ”kulturelit” specialiserad på litteratur? Nej, knappast. Vem tror Jessika Gedin att hon är? Det är väl en av de vanligaste frågorna vi ställer oss i Sverige: vem tror du egentligen att du är? Du ska nämligen inte tro att du är något, speciellt inte en del av kultureliten.

Nu är det verkligen ointressant vad vi tycker om Jessika Gedin. Men Babelgate (jaja) satte fingret på en rädsla som bor någonstans inuti mig som läsare och del av kulturelitens proletariat, nämligen att bli avslöjad som illitterat. Visst har jag läst Homeros, Dostojevskij, Cartarescu, Proust, Salinger, Jelinek, Joyce, Oksanen, Pinter, Knausgård och Strindberg, men mellan dessa pelare finns stora luckor; Laxness, Frostenson, Sagan, Brontë, Calvino, Cervantes, Blixen, Lotass, Remarque, Stieg Larsson, Stig Larsson, Beuvoir, Grass, Moa Martinson, Sandel, Ranelid, Dagerman, Almqvist – tja, listan kan göras hur lång som helst.

Men var bränner det till ordentligt; när känner jag mig träffad av kanonförespråkarnas giftpilar? Jo, kanske när jag måste erkänna att jag bara läst några enstaka dikter av Karin Boye. Inget av Jonas Hassen Khemiri (utöver hans artiklar i massmedia). Eller Fritiof Nilsson Piraten, hur kan man missa en sådan svensk klassiker? Om man ser utanför Sveriges gränser; Joan Didion, Heinrich Böll och Gabriel Garcia Marquez hade jag gärna redan läst. Vi har väl alla luckor som vi helst vill dölja om det går. Egentligen bryr sig inte andra människor, det är som när man fixerar sig vid sin abnorma näsa som ingen annan fäster uppmärksamhet vid. Man kan säga mycket om det man inte känner till, men jag finner – till skillnad från somliga – ingen stolthet i att ha dessa luckor i litteraturen. Däremot försöker jag vara rakryggad och tydlig – precis som Gedins Lagerlöf – med vad jag inte har läst. Ödmjukhet är en dygd.

Så vad gör man av denna insikt om all litteratur som ska läsas innan döden knackar på dörren? Man skulle kunna göra en läsplan för sommarens lediga stunder och därmed lyckas täcka de största luckorna någorlunda hjälpligt. Eller så gör man som jag, nämligen att för sjätte gången läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” och njuta av livets ofullkomlighet och nöjet att ständigt ha något kvar att fylla livet på jorden. Och framför allt njuta av att inte behöva sitta i en TV-studio och be om ursäkt för att man bara är en människa; vem tror egentligen något annat om sig själv? Hybris, vore det. Men visst, Lagerlöf bör man ju ha läst…?

Sommarsverige står i sin fulla prakt med ljusa nätter och grönaste grönska. Präktiga folkdräkter och tröstlösa snapsvisor. Snart börjar semestern och många ger sig iväg söderut via Tysklands Autobahn. Stolt rattar svensken sin Volvo genom Europas hjärta och njuter av farten, ölet och skoltyskans förtjänster. Ett och annat nazistskämt far ur munnen, och det är precis som det ska vara.

SVT har nyligen visat den tyska tv-produktionen ”Krigets unga hjärtan” (Unsere Mütter, unsere Väter, 2013), en tredelad miniserie om fem unga tyskars liv under andra världskriget. Det är den första tyska film som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv. Det är på tiden att den tyska befolkningen börjar samtala om kriget innan de som upplevde det har dött, resonerade producenten. Det har tigits länge vid de tyska köksborden. TV-serien har dock lyckats lyfta på det tunga locket och uppmuntrat till att åter ställa frågan om vad som egentligen hände vid fronten, i städerna och på landet. Uppmärksamheten i tyska medier är stor och spalterna fylls av såväl ris som ros.

Serien är välgjord och skildrar ett krig där alla är förlorare. De unga huvudpersonerna inser snart att kriget är något annat i verkligheten än vad propagandan lärt dem. Den enskildes val och soldatens order blir en komplex kamp om hjärtat; att behålla den fysiska blodpumpen som försörjer den egna kroppen med liv, eller offra sin kropp för att låta tanken om mänsklighet och kärlek överleva. Det handlar inte bara om att döda eller dödas, utan om chanserna till att att överleva.

Det ligger något tungt, något svårläkt, över att det dröjt så länge med denna tyska filmproduktion. Det hela är komplicerat, svårventilerat och djupt smärtsamt att gräva i. Det handlar om skuld, inte bara som nation, utan på en individnivå. Inte en skuld som bärs av de gamla gubbar och gummor som levde under kriget, utan en skuld som har blivit ärvd och ständigt påfylld av omvärlden. Tyskland är åter ett stort och viktigt land i Europa, framför allt ekonomiskt. Sydeuropa ska hjälpas på fötter, men samtidigt vilar den eviga förbannelsen över Tyskland; våga inte styra oss!

Efter att ha sett det sista avsnittet av ”Krigets unga hjärtan” var jag nyfiken att läsa vad de svenska kritikerna och debattörerna tycker. Det är nedslående att kravet på evig botgöring fortfarande lyser så starkt i svenskars ögon. Man tycker att filmen duckar för den skuld hela den tyska befolkningen hade i kriget, men jag undrar om det inte är dags att våga inse – inte minst i dagens gränslösa Europa – att krig ”lockar fram det sämsta ur människan”, för att citera filmen, och att Hitlers retorik om ”Ein Volk” inte äger någon relevans i synen på dagens mångkulturella Tyskland. Det är helt enkelt dags att med lite respekt låta tyskarna sörja sin mörka historia i fred.

Tillbaka i härliga sommarsverige, långt ifrån krigets fasor. Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt. Men när solen går i moln kan vi i det grådaskiga ljuset fundera över vår egen historia, våra problem med den svenska flaggan och med fasa inse att en stor del av Sveriges befolkning röstar på ett parti som ligger närmast det parti som en gång satte Europa i brand.

Men, oj, där kom solen igen! På med foppatofflorna och ut till grillen! Hukuna matata! Samla sju sorters blommor och dröm söta drömmar! Glad sommar!

krigets unga hjärtan

Orrenius_Niklas_foto_èsa_Wallin_0_Sverige forever in my heart

Buss 34 tar mig längs med Föreningsgatan i Malmö. Jag passerar Pauli gymnasium, Betaniakyrkan och Malmös synagoga. Jag behöver inte ens titta, bara genom bussens krängande svängar känner kroppen var jag är. Istället är blicken riktad ner i Niklas Orrenius reportagesamling ”Sverige forever in my heart”. Jag läser om rabbinen Shneur Kesselmans utsatthet som jude i Malmö. Ständiga trakasserier. Judehatet i Malmö fortsätter. Hur ska vi få slut på alla hatbrott? Hur kan en stads befolkning möta varandra med respekt och omtanke? Orrenius reportage ger inte svar på mina frågor, men för varje pusselbit av förståelse för en enskild invidid blir helheten mer förtåelig och nåbar. Nu vet jag mer om rabbinen jag själv mött på Malmös gator. Visst var det ett tag sedan nu, men enligt boken bor Kesselman kvar i staden. Trots allt.

Jag passerar ofta synagogan på Föreningsgatan. Förra året stod ett tag en hel rad midjehöga betongstaket längs med gatan. Det kändes skrämmande. Är situationen så allvarlig i Malmö? Utsätts synagogan för så allvarliga hot att man måste förhindra varje möjlighet för ett fordon att köra nära byggnaden? Tyvärr var nog fallet så under en period. Kanske är det egentligen hotet mot judarna som skrämmer mig, utan de barriärer som byggs allt högre. De svartklädda vakterna som under helgernas sammankomster står utplacerade gör mig lika illa berörd. Jag skräms av att vi i Sverige inte tillåter vem som helst att utöva sin religion i fred. Det är obehagligt att varje reportage i tidningar om en utsatt minoritet följs av hatiska kommentarer. Vi behöver tänka efter. Det är inte judarnas fel. Det är inte muslimernas fel. Det är inte bögarnas fel. Det är inte Sverigedemokraternas fel. Vi är alla en del av samhället och måste alla ta ansvar för att det onödiga hatet tar över i samhället. Det är inte mitt fel, men jag har inte alltid rätt. Kanske finns det ingen som har alldeles rätt.

Men ”Sverige forever in my heart” handlar inte bara om Malmö. Niklas Orrenius tar oss till bland annat till Guantánamo, Östra Göinge, Arizona, Kenya, Eslöv, Jordanien, Olofström och Stockholm. Reportage samlas kring rädsla, intolerans och migration. Dessa begrepp är inte unika för Sverige och Malmö. Reportagen skapar möten mellan olika världar. Den lilla människan blir i varje reportage stor, synbar, som om hen faktiskt betydde något för världen. Som om vi alla verkligen betydde någonting för världen. Faktiskt, på gott och på ont.

Jag märker att jag har läst vissa reportage tidigare i Sydsvenskan. Men det gör inget, tvärtom. Att få möjlighet att läsa dem igen, i lugn och ro, utan frukoststress, är väldigt givande. Jag märker hur välgjorda reportagen är. De håller för omläsningar och diskussioner, uppmuntrar till samtal. Efter varje reportage kommer en uppföljning ”Vad hände sen?”. Där ger Orrenius en lite mer personlig bild av reportaget och sätter in det i ett sammanhang. Hans personliga reflektioner är välartikulerade och det är svårt att inte inse vilken särskild inblick – kanske överblick – som han tycks ha i intoleransens labyrinter.

Buss 34 lämnar av mig på Värnhemstorget. Där bor jag. Alldeles i närheten bor även Niklas Orrenius. Vi kommer båda från samma småstad i Östergötland. Nu bor vi här i Malmö. Som många andra, från många andra små och stora städer i hela världen.

Vintermörkret överlevs med hjälp av artificiellt ljus. Från bioduk, tv-skärm eller läslampa får man sig samtidigt en injektion kultur. Fin eller ful, det får betraktaren avgöra.

I DN kunde man häromveckan läsa om det hårda klimatet på Kungliga balettskolan i Stockholm. Helt passande visades på nyårsdagen den första delen av en tvådelad dokumentär om den danska motsvarigheten i Köpenhamn. Eller nja, riktigt lika är de inte. Den danska är förmodligen förebilden för den svenska, som efter sviktande kvalitet likt den danska skolan blivit en s k elitutbildning, dvs en utbildning som för att uppnå specifika resultat undantas skollagen. Tyvärr ligger inte dokumentären ”De utvalda – Kungliga danska baletten” på SvtPlay, men går kanske i repris. Den första delen ger en  nyanserad bild av vad en balettskola innebär i praktiken, både ur elevens och arbetsgivarens synvinkel. För alla oss som fascineras över balettkonsten ger denna dokumentär en spännande och konkret inblick i den långa och mödosamma vägen mot höga mål.

Igår var jag på bio och lät mig förtrollas av Berättelsen om Pi. Upplevelsen var så stark att uppmärksamheten på fantastiska specialeffekterna inte fick fäste under filmen. Men efteråt slogs jag och mitt sällskap av frågan: vilka djur var äkta? Det är oerhört fascinerande. Jag beundrar regissören Ang Lee för att han lyckats göra en så medryckande och vacker film trots dessa begränsningar; till stor del utspelar sig ju dramat endast mellan en pojke och en tiger.

Till sist: alla dessa tredelade dokumentärer. Jag var väldigt nyfiken på dokumentären om Palme, men jag tror att jag hade föredragit den kortare versionen på bio; på något sätt tappar man fokus på och greppet om berättelsen när formatet blir för stort. Jag befarar att det är samma sak med ABBA-dokumentären som också är aktuell på SVT. Tre delar om ABBA? Tja, det är endast för dem med specialintresse. En vanlig människa – och till dessa hör idag även alla de unga människor som knappt hört en bråkdel av gruppens hits – önskar inte ägna sin odelade uppmärksamhet i timtal åt en  popgrupp som trots miljardgage envist vägrar återförenas. Det senare är dock en heder, endast så kan sagans skimmer upprätthållas.

Sålunda talade dumburkens bisittare.

“Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience.”
– Mark Twain

Det finns mycket dårskap ute i världen, inte nödvändigtvis långt bort utan ofta redan runt knuten. En känd bloggare såg till att skapa rubriker i veckan och det är svårt att ignorera de känslor som hon rört upp. Det är hemskt att texter med en så låg nivå ska få så stort genomslag i media. Bland alla de kommentarer som blogginlägget tacksamt genererade hittade jag citatet ovan. Jag blir lugn av att läsa det. Det får mig att lyfta blicken från den smutsiga debatten och våga hoppas på att kärlek och respekt vinner i längden.

Ett av mina favoritklipp. Panoramamålning av BLU till låten Meravigliosa Creatura med Gianna Nannini.

Min kropp är förkyld och min själ brinner. Jag har tillbringat en halv dag med att läsa kommentarer till olika kulturrelaterade artiklar på nätet, bland annat denna i SvD. Att ge sin tid åt detta är som att kasta pärlor till svin, men jag kan inte låta bli. Fascinationen inför människors dunkla tankar är för stor, även om den drar mig långt ner i kommentartrådarnas mörkaste ormbon. Jag vill förstå varför dessa människor hatar allt som har ett värde bortom det ekonomiska och varför allt som stavas kultur föraktas och förnekas.

Nej, det går inte så bra för mig ute på kommentarsfälten. Mina egna små inpass faller sällan i god jord. Kommentatorerna kan begripa varför skattepengar går till skola och vård, men inte till kultur. Ett vanligt argument är att kulturinstutitionerna borde anpassa sig till marknaden och helt enkelt se till att verksamheten går att finansiera på egen hand. Ett annat argument är att ”de som går på teater” ändå skulle ha råd att betala en dyrare biljett. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja nysta i detta trassel av villfarelser. Helst av allt skulle jag vilja att dessa trångsynta kommentatorer helt enkelt bara skulle våga lämna sin dator för en kväll och ge sig i väg till närmaste teater och se till att få valuta för de skattekronor hen redan har betalat till kulturen.

Sen har vi den där marknaden. I Sverige går man stolt efter pris, sällan efter kvalitet. I mataffären tror man sig göra ett kap när tomatkrosset kostar 3.90 kr. Det är alldeles riktigt, man kapar möjligheten för tomatproducenterna att ge arbetarna skäliga löner och arbetsförhållanden. För att inte tala om idiotin bakom och framför de låga köttpriserna. Men när det gäller kultur vet jag inte ens om ett fyndpris skulle locka. Visst skulle väl många masa sig iväg för att se Lady Gaga för 50 spänn eller betala en femma extra för att få med senaste pockethiten till kvällstidningen. Men dessa kulturfientliga kommentatorerna på nätet skulle förmodligen inte orka ta de få trappstegen till Dramaten om de inte fick betalt för det. Ha, om de ändå förstod att de faktiskt redan betalat en del av biljettpriset…!

Det är vackrast när det skymmer… Jag är förtjust i sensommarens doft av förgänglighet och  i höstens färgsprakande kamp om ljuset. Men denna kulturskymning som jag mött idag skrämmer mig. Den saknar färger och förförande horisonter. Istället är det en ridå i dunkla nyanser som sakta dras ner av tomma själar.

Så snart förkylningen lagt sig gäller bara en sak: upp till kamp för kulturen!

wilgot