Arkiv

författare

den hemliga      donna

”Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

Om man kokar ner allt berättande till sin värdefullaste essens, finner man detta: berättarens förmåga till att övertyga lyssnaren om att hens berättelse är äkta och unik, något man inte kan låta sig gå miste om. Donna Tartt använder sig av klassiska grepp för att blåsa liv i sin roman Den hemliga historien och jag sitter hänförd, så till den grad att jag har läst den fler gånger än någon annan bok. Att läsa om boken är som att se om en favoritfilm; jag njuter av återkomma till samma händelser och vändningar. Det är som att ånyo betrakta en redan välbekant tavla och trots förtrogenheten med penseldragen se nya kopplingar och sammanhang.

Den hemliga historien kom ut 1992, men det dröjde ytterligare drygt tio år innan jag läste den för första gången. Jag tror att boken hamnade i min hand i exakt rätt ögonblick. Berättelsen utspelar sig nämligen runt det fiktiva Hampden College i Vermont, New England, USA. Naturnära campusområde med närhet till småstadens provinsiella liv, långt ifrån den västkustmiljö som berättaren Richard Papen själv kommer ifrån – nästan allt stämde överens med min egen flytt till en folkhögskola i utkanten av en småstad; nya människor, högskolan intill, det lilla campusliknande området, excentriska unga människor, alkohol (men knappast några andra droger…) möjligheten att låta sin bakgrund sköljas bort i förflutenhetens flod och nyfiket ge sig in i ett nytt livet. Det var nästan kusligt att läsa en berättelse i så snarlika kulisser.

Naturligtvis var mitt år på folkhögskolan betydligt mindre dramatiskt än Richard Papens möte med sin minst sagt speciella grekgrupp och den fatala utgången han fick bevittna. Men många personligheter fanns där, åtminstone tendenser; glappkäften Bunny som är härlig men enerverande, den dramatiska Francis som går sin egen väg, den svala och lite pojkaktiga skönheten Camilla, busarna på konstlinjen som bara tänker på nästa fest, Judy som är essensen av hela collegemiljön och har koll på det mesta. Sedan fanns ju miljön; matsalen i egen byggnad, biblioteket i en annan, de olika internaten, skogen och stigarna i närheten, det lilla bostadsområdet strax utanför campuset. Jag blev helt enkelt alldeles uppfylld av boken, och jag antar att boken fått så stort genomslag just för att många kan känna igen sig på något sätt.

Jag har läst Den hemliga historien åtskilliga gånger och skulle kunna skriva hur mycket som helst om olika händelser och detaljer ur boken. Men för dig som inte har läst boken, vore det förmodligen till större nytta att zooma ut istället och se till romanens helhet. Romanen är ett slags drama, nästan en slags tragedi där vi redan från början får klart för oss vad som har hänt, men inte hur och varför och vilka konsekvenserna blir. Tartt lyckas hålla en slags lågintensiv spänning genom hela romanen, en sugande känsla av hopplöshet och verklighetsflykt. Hon arbetar mycket med ödets roll i våra liv, det är intressant. Sen är det antika Grekland en betydande ingrediens som särskilt kan locka den som någon gång varit intresserad av litteratur, språk och historia.

Den blev en viss hype kring boken och den tycks fortfarande vara stark. Kanske kan man kalla den för en kultbok. En fantastiskt debutroman som följdes upp av The Little Friend (2002). I höst kommer hennes tredje roman, The Goldfinch. För den som vill grotta ner sig i Den hemliga historien, rekommenderar jag varmt denna tumblr-sida som genom bilder tolkar romanen. Romanen är uppenbarligen engagerar uppenbarligen både en och två. På bokforumet bokcirklar.se (där jag gästbloggade i början av sommaren) har jag, @wilgot, och @stappvargen diskuterat boken en hel del. Gå in och läs vad vi tycker och fyll på med fler tankar!

Donna Tartt (född 1963) har inte bara lyckats skriva romaner, utan även lyckats skapa en slags mystik kring sin person genom att vara sparsam med intervjuer i media. Det gillar jag.

Det var ett tag sedan Babelgate (amatörer som jag själv lägger gärna till -gate för att skapa vikt åt en struntsak) och programledaren Jessika Gedins erkännande av att aldrig ha läst något av Selma Lagerlöf. För att så här i efterhand sammanfatta det hela: det blev uppståndelse och diskussion om allt möjligt överallt. Människor som läst något av Lagerlöf var inte sena med att klappa sig på axeln, andra greps av tyst förfäran över sin med Gedin gemensamma bildningslucka (och såg genast till att åtgärda bristen) och några annonserade stolt att de minsann inte heller läst den ena och den andra kända författaren (och var väldigt belåtna över detta eftersom man minsann bara ska läsa det man själv känner för, ungefär).

Nåväl. Jag har väl aldrig riktigt tjusats av Jessika Gedin, men jag beundrar hennes förmåga att ”gå genom rutan” och respekterar hennes erkännande av sin begränsning i läsandet. Vi är alla ofullkomliga när det gäller konsterna. Men när jag senare såg henne besvara frågor i programmet Kultureliten blev jag lite konfunderad över vad hon egentligen håller på med och vem hon är. Babelgate kändes genast aktuell igen; visst kan man vara programledare för ett litteraturprogram i TV utan att ha läst Lagerlöf, men att tala i egenskap av ”kulturelit” specialiserad på litteratur? Nej, knappast. Vem tror Jessika Gedin att hon är? Det är väl en av de vanligaste frågorna vi ställer oss i Sverige: vem tror du egentligen att du är? Du ska nämligen inte tro att du är något, speciellt inte en del av kultureliten.

Nu är det verkligen ointressant vad vi tycker om Jessika Gedin. Men Babelgate (jaja) satte fingret på en rädsla som bor någonstans inuti mig som läsare och del av kulturelitens proletariat, nämligen att bli avslöjad som illitterat. Visst har jag läst Homeros, Dostojevskij, Cartarescu, Proust, Salinger, Jelinek, Joyce, Oksanen, Pinter, Knausgård och Strindberg, men mellan dessa pelare finns stora luckor; Laxness, Frostenson, Sagan, Brontë, Calvino, Cervantes, Blixen, Lotass, Remarque, Stieg Larsson, Stig Larsson, Beuvoir, Grass, Moa Martinson, Sandel, Ranelid, Dagerman, Almqvist – tja, listan kan göras hur lång som helst.

Men var bränner det till ordentligt; när känner jag mig träffad av kanonförespråkarnas giftpilar? Jo, kanske när jag måste erkänna att jag bara läst några enstaka dikter av Karin Boye. Inget av Jonas Hassen Khemiri (utöver hans artiklar i massmedia). Eller Fritiof Nilsson Piraten, hur kan man missa en sådan svensk klassiker? Om man ser utanför Sveriges gränser; Joan Didion, Heinrich Böll och Gabriel Garcia Marquez hade jag gärna redan läst. Vi har väl alla luckor som vi helst vill dölja om det går. Egentligen bryr sig inte andra människor, det är som när man fixerar sig vid sin abnorma näsa som ingen annan fäster uppmärksamhet vid. Man kan säga mycket om det man inte känner till, men jag finner – till skillnad från somliga – ingen stolthet i att ha dessa luckor i litteraturen. Däremot försöker jag vara rakryggad och tydlig – precis som Gedins Lagerlöf – med vad jag inte har läst. Ödmjukhet är en dygd.

Så vad gör man av denna insikt om all litteratur som ska läsas innan döden knackar på dörren? Man skulle kunna göra en läsplan för sommarens lediga stunder och därmed lyckas täcka de största luckorna någorlunda hjälpligt. Eller så gör man som jag, nämligen att för sjätte gången läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” och njuta av livets ofullkomlighet och nöjet att ständigt ha något kvar att fylla livet på jorden. Och framför allt njuta av att inte behöva sitta i en TV-studio och be om ursäkt för att man bara är en människa; vem tror egentligen något annat om sig själv? Hybris, vore det. Men visst, Lagerlöf bör man ju ha läst…?

augustenbad

Varje kvart markerar klockstapeln i Medevi brunn tidens gång. Hela sommaren konserterar brunnsorkestern dagligen i parken vid Schweizeriet och kvällarna avslutas med grötlunk. I högbrunnen öser vattenflickor upp vederkvickande brunnsvatten och i värdshuset spisas det. På förstukvistarna kurar man skymning under lågmälda samtal.

Det skulle kunna vara en beskrivning av 1890-talsmiljön i Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” men är en bild hämtad från sommaren 2013 i Medevi. Här har jag ägnat lediga stunder åt att läsa Jordahls kurbadsdrama. Roman och läsmiljö bildar en enhet som ger särskild inlevelse åt berättelsen. Men att redan leva i miljön gör att jag ser förbi och igenom en stor del av romanen och Jordahls arbete. Jag märker vad som blir kvar av romanen efter subtraktionen av de tidstypiska detaljerna och Jordahls research. Differensen – romanens drama – är inte övertygande positiv.

Jordahls välgjorda tidsstudie tycks ha färgat av sig så att även romanen blivit ett slags litterär stilstudie, vilket får romanen att dra åt pastischen. Det hade gärna fått bli lite mer friktion mellan brunnsmiljön och Jordahls penna. Själva berättelsen om första klassens kurresenärs möte med tjänstefolket blir trots intressanta trådar som vävs ihop med fast hand ett slätstruket upplägg. Jag önskar att Jordahl tagit fasta på de mer experimentella och poetiska inslagen som hon så smakfullt bäddat in på ett antal ställen, särskilt på verandan med rättsrådinnan Eggerts. Det introverta, svårnåbara och komplexa i romanen blir annars många gånger alltför konkret skildrat för att avgrundsdjupen inom och mellan romangestalterna ska gå in under huden.

Men som jag skrev i min senaste reflektion över Boel Gerells ”Au pair”; jag gillar när författare vågar pröva sin idé fullt ut. Anneli Jordahl använder ett språk som andas samma luft som den 1890-talsmiljö som hon skildrar, men med modern skärpa och avskalad stilistik. Även bokens typsnitt påminner om satt tryck från förra sekelskiftet. Jag tror på en framtid för litteratur som tar sig själv på allvar och på författare som drivs av nyfikenhet att prova olika typer av skildringar. Jag har inte läst några av Anneli Jordahls tidigare böcker och är nu nyfiken på om hon följer alla sina idéer lika långt.

Idag öser regnet på Medevi brunn. Man håller sig bäst inne på sin kammare och läser. Trots att själva kurverksamheten är borta sedan flera årtionden, finns det kvar ett speciellt brunnsliv. Det skulle kunna skildras på många olika sätt. Om jag hade varit Anneli Jordahl, skulle jag nog valt att skriva en roman med två tidsplan. Då hade romanen lyft från det lite trötta historiska. Jordahl lyckas hursomhelst inspirera till att utforska historiska miljöer och värna om den språkliga medvetenheten. Det är ett drygt men tillika spännande arbete att hålla sig borta från de närmsta orden.

Image

Det är inte första gången jag läser en roman av en författare som tidigare varit min lärare. Jag grips av en plötslig respektlöshet, en tonårsrevolt som jag egentligen vill kväva. Aldrig framstår en roman så tydligt som en konstruktion och jag är lika nyfiken på byggnadsställningarna som det färdiga bygget. Jag låter mig inte imponeras vid första anblicken, men veknar å andra sidan desto mer när jag ser att väggarna håller ihop.

Boel Gerell var förmodligen på rätt plats i rätt tid när hon skrev ”Au pair”. Den kom ut år 2000, en tid som jag föreställer mig välkomnade unga människors bördor i skrift. Man vågade lyfta på locket till obehagliga erfarenheter hos unga och vi läste gärna förtätade romaner som försökte säga något, kanske med övertydlig språklig ambition, men ändå med form och helhet som senare delvis försvann i något mer självupptaget trassel. Gerells bok känns en smula daterad, inte högintressant, men välgjord och omsorgsfullt genomarbetad. Den vill för många saker för att lämna ett bestående intryck, måhända typiskt för romandebuter.

Till romanens förtjänster hör den stegrande uppbyggnaden av pusselbitar som mer och mindre oväntat fogas samman till en komplex och obehaglig men inte särskilt förvånande bild. Familjeproblematik som avtäcks på olika håll, människors inre kamp och deras försök till att upprätthålla fasaderna är romanens grundstomme. Det känns bitvis en smula konstruerat, men den säkra riktningen genom romanens korta kapitel slätar över fogarna. Jag tilltalas av författare som vågar driva sin idé hela vägen, och Boel Gerell har tänkt till.

Det dröjer visserligen hundra sidor innan jag är förvissad om att hon kommer ro i land projektet. På vägen dit får jag tid att fundera över språket. Hur beskriver man en handling, ett föremål och en känsla bäst i en roman? Genom ett så öppet och allmänt hållet språk att alla kan hitta in och forma sin egen föreställning, eller genom en välsvarvad poesi som gestaltar genom skarp precision men kräver att läsaren låter sina egna bilder kapitulera?

Till en början verkar Gerell förvissad om att språket måste sträckas och krumbuktas för att texten ska bli intressant för läsaren. Jag föredrar språklig stadga framför överböjlighet. Men senare i texten händer något. Antingen är det jag som vant mig vid ordbroderiet eller litar författaren mer till romanens större penseldrag och visar sig anpassa sin språkliga palett bättre efter romanens grundfärger. Hursomhelst blir helheten starkare.

Sen ska en roman avslutas på ett eller annat sätt. Jag vet inte riktigt vart ”Au pair” är tänkt att ta vägen. Nog väcker romanen tankar, känslor och familjeminnen. Men istället för att skapa ett vibrerande slut där färgerna mattas för att låta läsaren själv fylla sidorna med mening, täcks slutet plötsligt av en nervös fernissa. Det känns lite som att de sista orden är tillägnade romanen i sig:

– Far i frid tjejen, det var bara det.

yarden  lundberg

Jag återkommer alltid till Värnhemstorget i Malmö, det är ju där jag bor. Kristian Lundberg tycks också återkomma hit. I hans alltmer erkända bok Yarden nämns Värnhem flera gånger, mest i samband med livstragik. Men ändå med värme. Lundberg växte upp här, blev närd av den nötta luften och lärde sig sig stava till måsarnas skrik. Förmodar jag. Själv har jag flyttat hit, vuxen och välutbildad. Jag har ingen kontakt med Värnhemstorgets rötter, ser bara ytan. Namnet ger associationer, bär på en historia, men idag verkar det sakna en själ. Eller är det jag som inte är tillräckligt lyhörd?

Det är märkligt att jag inte läst Yarden tidigare. Det är en tunn bok som går att läsa på ett par timmar. Tunn men tung – det är ofta så med böcker. Kristian Lundberg berättar om en klassresa, upp och ner, utan biljett eller slutmål. Det är bara så det är; han gör det han måste göra. För att bli fri. Den som inte läser Yarden förstår inte Kristian Lundberg. Men den som inte känner till honom förstår inte i vilken kontext Yarden är skriven i. Hans skandalrecension av bok som ännu inte var skriven, tappat förtroende, böcker som inte blir utgivna. Skulder. Yarden blir straffet men även förlösningen. Han känner bottnen igen efter många år. Senare kommer vändningen. Han vinner återupprättelse som författare, blir åter accepterad lyriker.

I höstas var jag på ett seminarium där Magnus Nilsson och Johanna Karlsson (uppmärksammad genom reportage om Malmös svarta krogvärld) samtalade om göra reportage undercover. Kristian Lundberg nämndes som exempel på en litterär gestaltning av en plats som annars inte skulle få något utrymme i media, i vår gemensamma tryckta sfär. Visst valde inte Lundberg att arbeta på Yarden för att få stoff till en gripande skildring av det hårda arbetet i den fuktiga kylan, men samtidigt så hade boken aldrig blivit skriven utan dessa erfarenheter. För mig som läsare är dock tanken på undercover en smula bisarr i hans fall. Nog gör han det som undercoverreportern ägnar sig år, nämligen att avtäcka kapitalismens hemligheter, att avslöja var och hur profiten görs. Men Yarden handlar om Kristian Lundbergs liv och minnen, den ständiga närvaron av förflutenheten och dess långa skuggor. Jag har nyligen läst Günter Wallraffs reportagesamling från 2009. Där går han undercover och avtäcker de mest bisarra arbetssituationer i Tyskland. Han gör det väldigt välplanerat och utstuderat,  äger möjlighet till distans. Det är långt ifrån hur det kom sig att Kristian Lundberg hamnade på Yarden.

Jag återkommer till Värnhemstorget. Härom veckan invigdes ett nytt konstverk på torget. Det är en interaktiv ljudinstallation. Genom att snurra på olika rattar kommer olika fågelkvitterliknande ljud ur skinande klarröda rör. Duvorna pickar bredvid. De är tysta. Det artificiella ljudet från konstverket tar över deras röster. Från mitt vardagsrumsfönster kan jag se det, från soffan kan jag höra det. Trots ljudisolerande treglasfönster. Värnhemstorget gör sig ständigt påmint på nya sätt.

värnhemskonst

(Klipp ur Metro 24/1 – 2013)

Orrenius_Niklas_foto_èsa_Wallin_0_Sverige forever in my heart

Buss 34 tar mig längs med Föreningsgatan i Malmö. Jag passerar Pauli gymnasium, Betaniakyrkan och Malmös synagoga. Jag behöver inte ens titta, bara genom bussens krängande svängar känner kroppen var jag är. Istället är blicken riktad ner i Niklas Orrenius reportagesamling ”Sverige forever in my heart”. Jag läser om rabbinen Shneur Kesselmans utsatthet som jude i Malmö. Ständiga trakasserier. Judehatet i Malmö fortsätter. Hur ska vi få slut på alla hatbrott? Hur kan en stads befolkning möta varandra med respekt och omtanke? Orrenius reportage ger inte svar på mina frågor, men för varje pusselbit av förståelse för en enskild invidid blir helheten mer förtåelig och nåbar. Nu vet jag mer om rabbinen jag själv mött på Malmös gator. Visst var det ett tag sedan nu, men enligt boken bor Kesselman kvar i staden. Trots allt.

Jag passerar ofta synagogan på Föreningsgatan. Förra året stod ett tag en hel rad midjehöga betongstaket längs med gatan. Det kändes skrämmande. Är situationen så allvarlig i Malmö? Utsätts synagogan för så allvarliga hot att man måste förhindra varje möjlighet för ett fordon att köra nära byggnaden? Tyvärr var nog fallet så under en period. Kanske är det egentligen hotet mot judarna som skrämmer mig, utan de barriärer som byggs allt högre. De svartklädda vakterna som under helgernas sammankomster står utplacerade gör mig lika illa berörd. Jag skräms av att vi i Sverige inte tillåter vem som helst att utöva sin religion i fred. Det är obehagligt att varje reportage i tidningar om en utsatt minoritet följs av hatiska kommentarer. Vi behöver tänka efter. Det är inte judarnas fel. Det är inte muslimernas fel. Det är inte bögarnas fel. Det är inte Sverigedemokraternas fel. Vi är alla en del av samhället och måste alla ta ansvar för att det onödiga hatet tar över i samhället. Det är inte mitt fel, men jag har inte alltid rätt. Kanske finns det ingen som har alldeles rätt.

Men ”Sverige forever in my heart” handlar inte bara om Malmö. Niklas Orrenius tar oss till bland annat till Guantánamo, Östra Göinge, Arizona, Kenya, Eslöv, Jordanien, Olofström och Stockholm. Reportage samlas kring rädsla, intolerans och migration. Dessa begrepp är inte unika för Sverige och Malmö. Reportagen skapar möten mellan olika världar. Den lilla människan blir i varje reportage stor, synbar, som om hen faktiskt betydde något för världen. Som om vi alla verkligen betydde någonting för världen. Faktiskt, på gott och på ont.

Jag märker att jag har läst vissa reportage tidigare i Sydsvenskan. Men det gör inget, tvärtom. Att få möjlighet att läsa dem igen, i lugn och ro, utan frukoststress, är väldigt givande. Jag märker hur välgjorda reportagen är. De håller för omläsningar och diskussioner, uppmuntrar till samtal. Efter varje reportage kommer en uppföljning ”Vad hände sen?”. Där ger Orrenius en lite mer personlig bild av reportaget och sätter in det i ett sammanhang. Hans personliga reflektioner är välartikulerade och det är svårt att inte inse vilken särskild inblick – kanske överblick – som han tycks ha i intoleransens labyrinter.

Buss 34 lämnar av mig på Värnhemstorget. Där bor jag. Alldeles i närheten bor även Niklas Orrenius. Vi kommer båda från samma småstad i Östergötland. Nu bor vi här i Malmö. Som många andra, från många andra små och stora städer i hela världen.

“Never argue with stupid people, they will drag you down to their level and then beat you with experience.”
– Mark Twain

Det finns mycket dårskap ute i världen, inte nödvändigtvis långt bort utan ofta redan runt knuten. En känd bloggare såg till att skapa rubriker i veckan och det är svårt att ignorera de känslor som hon rört upp. Det är hemskt att texter med en så låg nivå ska få så stort genomslag i media. Bland alla de kommentarer som blogginlägget tacksamt genererade hittade jag citatet ovan. Jag blir lugn av att läsa det. Det får mig att lyfta blicken från den smutsiga debatten och våga hoppas på att kärlek och respekt vinner i längden.

Ett av mina favoritklipp. Panoramamålning av BLU till låten Meravigliosa Creatura med Gianna Nannini.