Arkiv

bokhyllan

den hemliga      donna

”Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

Om man kokar ner allt berättande till sin värdefullaste essens, finner man detta: berättarens förmåga till att övertyga lyssnaren om att hens berättelse är äkta och unik, något man inte kan låta sig gå miste om. Donna Tartt använder sig av klassiska grepp för att blåsa liv i sin roman Den hemliga historien och jag sitter hänförd, så till den grad att jag har läst den fler gånger än någon annan bok. Att läsa om boken är som att se om en favoritfilm; jag njuter av återkomma till samma händelser och vändningar. Det är som att ånyo betrakta en redan välbekant tavla och trots förtrogenheten med penseldragen se nya kopplingar och sammanhang.

Den hemliga historien kom ut 1992, men det dröjde ytterligare drygt tio år innan jag läste den för första gången. Jag tror att boken hamnade i min hand i exakt rätt ögonblick. Berättelsen utspelar sig nämligen runt det fiktiva Hampden College i Vermont, New England, USA. Naturnära campusområde med närhet till småstadens provinsiella liv, långt ifrån den västkustmiljö som berättaren Richard Papen själv kommer ifrån – nästan allt stämde överens med min egen flytt till en folkhögskola i utkanten av en småstad; nya människor, högskolan intill, det lilla campusliknande området, excentriska unga människor, alkohol (men knappast några andra droger…) möjligheten att låta sin bakgrund sköljas bort i förflutenhetens flod och nyfiket ge sig in i ett nytt livet. Det var nästan kusligt att läsa en berättelse i så snarlika kulisser.

Naturligtvis var mitt år på folkhögskolan betydligt mindre dramatiskt än Richard Papens möte med sin minst sagt speciella grekgrupp och den fatala utgången han fick bevittna. Men många personligheter fanns där, åtminstone tendenser; glappkäften Bunny som är härlig men enerverande, den dramatiska Francis som går sin egen väg, den svala och lite pojkaktiga skönheten Camilla, busarna på konstlinjen som bara tänker på nästa fest, Judy som är essensen av hela collegemiljön och har koll på det mesta. Sedan fanns ju miljön; matsalen i egen byggnad, biblioteket i en annan, de olika internaten, skogen och stigarna i närheten, det lilla bostadsområdet strax utanför campuset. Jag blev helt enkelt alldeles uppfylld av boken, och jag antar att boken fått så stort genomslag just för att många kan känna igen sig på något sätt.

Jag har läst Den hemliga historien åtskilliga gånger och skulle kunna skriva hur mycket som helst om olika händelser och detaljer ur boken. Men för dig som inte har läst boken, vore det förmodligen till större nytta att zooma ut istället och se till romanens helhet. Romanen är ett slags drama, nästan en slags tragedi där vi redan från början får klart för oss vad som har hänt, men inte hur och varför och vilka konsekvenserna blir. Tartt lyckas hålla en slags lågintensiv spänning genom hela romanen, en sugande känsla av hopplöshet och verklighetsflykt. Hon arbetar mycket med ödets roll i våra liv, det är intressant. Sen är det antika Grekland en betydande ingrediens som särskilt kan locka den som någon gång varit intresserad av litteratur, språk och historia.

Den blev en viss hype kring boken och den tycks fortfarande vara stark. Kanske kan man kalla den för en kultbok. En fantastiskt debutroman som följdes upp av The Little Friend (2002). I höst kommer hennes tredje roman, The Goldfinch. För den som vill grotta ner sig i Den hemliga historien, rekommenderar jag varmt denna tumblr-sida som genom bilder tolkar romanen. Romanen är uppenbarligen engagerar uppenbarligen både en och två. På bokforumet bokcirklar.se (där jag gästbloggade i början av sommaren) har jag, @wilgot, och @stappvargen diskuterat boken en hel del. Gå in och läs vad vi tycker och fyll på med fler tankar!

Donna Tartt (född 1963) har inte bara lyckats skriva romaner, utan även lyckats skapa en slags mystik kring sin person genom att vara sparsam med intervjuer i media. Det gillar jag.

augustenbad

Varje kvart markerar klockstapeln i Medevi brunn tidens gång. Hela sommaren konserterar brunnsorkestern dagligen i parken vid Schweizeriet och kvällarna avslutas med grötlunk. I högbrunnen öser vattenflickor upp vederkvickande brunnsvatten och i värdshuset spisas det. På förstukvistarna kurar man skymning under lågmälda samtal.

Det skulle kunna vara en beskrivning av 1890-talsmiljön i Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” men är en bild hämtad från sommaren 2013 i Medevi. Här har jag ägnat lediga stunder åt att läsa Jordahls kurbadsdrama. Roman och läsmiljö bildar en enhet som ger särskild inlevelse åt berättelsen. Men att redan leva i miljön gör att jag ser förbi och igenom en stor del av romanen och Jordahls arbete. Jag märker vad som blir kvar av romanen efter subtraktionen av de tidstypiska detaljerna och Jordahls research. Differensen – romanens drama – är inte övertygande positiv.

Jordahls välgjorda tidsstudie tycks ha färgat av sig så att även romanen blivit ett slags litterär stilstudie, vilket får romanen att dra åt pastischen. Det hade gärna fått bli lite mer friktion mellan brunnsmiljön och Jordahls penna. Själva berättelsen om första klassens kurresenärs möte med tjänstefolket blir trots intressanta trådar som vävs ihop med fast hand ett slätstruket upplägg. Jag önskar att Jordahl tagit fasta på de mer experimentella och poetiska inslagen som hon så smakfullt bäddat in på ett antal ställen, särskilt på verandan med rättsrådinnan Eggerts. Det introverta, svårnåbara och komplexa i romanen blir annars många gånger alltför konkret skildrat för att avgrundsdjupen inom och mellan romangestalterna ska gå in under huden.

Men som jag skrev i min senaste reflektion över Boel Gerells ”Au pair”; jag gillar när författare vågar pröva sin idé fullt ut. Anneli Jordahl använder ett språk som andas samma luft som den 1890-talsmiljö som hon skildrar, men med modern skärpa och avskalad stilistik. Även bokens typsnitt påminner om satt tryck från förra sekelskiftet. Jag tror på en framtid för litteratur som tar sig själv på allvar och på författare som drivs av nyfikenhet att prova olika typer av skildringar. Jag har inte läst några av Anneli Jordahls tidigare böcker och är nu nyfiken på om hon följer alla sina idéer lika långt.

Idag öser regnet på Medevi brunn. Man håller sig bäst inne på sin kammare och läser. Trots att själva kurverksamheten är borta sedan flera årtionden, finns det kvar ett speciellt brunnsliv. Det skulle kunna skildras på många olika sätt. Om jag hade varit Anneli Jordahl, skulle jag nog valt att skriva en roman med två tidsplan. Då hade romanen lyft från det lite trötta historiska. Jordahl lyckas hursomhelst inspirera till att utforska historiska miljöer och värna om den språkliga medvetenheten. Det är ett drygt men tillika spännande arbete att hålla sig borta från de närmsta orden.

Image

Det är inte första gången jag läser en roman av en författare som tidigare varit min lärare. Jag grips av en plötslig respektlöshet, en tonårsrevolt som jag egentligen vill kväva. Aldrig framstår en roman så tydligt som en konstruktion och jag är lika nyfiken på byggnadsställningarna som det färdiga bygget. Jag låter mig inte imponeras vid första anblicken, men veknar å andra sidan desto mer när jag ser att väggarna håller ihop.

Boel Gerell var förmodligen på rätt plats i rätt tid när hon skrev ”Au pair”. Den kom ut år 2000, en tid som jag föreställer mig välkomnade unga människors bördor i skrift. Man vågade lyfta på locket till obehagliga erfarenheter hos unga och vi läste gärna förtätade romaner som försökte säga något, kanske med övertydlig språklig ambition, men ändå med form och helhet som senare delvis försvann i något mer självupptaget trassel. Gerells bok känns en smula daterad, inte högintressant, men välgjord och omsorgsfullt genomarbetad. Den vill för många saker för att lämna ett bestående intryck, måhända typiskt för romandebuter.

Till romanens förtjänster hör den stegrande uppbyggnaden av pusselbitar som mer och mindre oväntat fogas samman till en komplex och obehaglig men inte särskilt förvånande bild. Familjeproblematik som avtäcks på olika håll, människors inre kamp och deras försök till att upprätthålla fasaderna är romanens grundstomme. Det känns bitvis en smula konstruerat, men den säkra riktningen genom romanens korta kapitel slätar över fogarna. Jag tilltalas av författare som vågar driva sin idé hela vägen, och Boel Gerell har tänkt till.

Det dröjer visserligen hundra sidor innan jag är förvissad om att hon kommer ro i land projektet. På vägen dit får jag tid att fundera över språket. Hur beskriver man en handling, ett föremål och en känsla bäst i en roman? Genom ett så öppet och allmänt hållet språk att alla kan hitta in och forma sin egen föreställning, eller genom en välsvarvad poesi som gestaltar genom skarp precision men kräver att läsaren låter sina egna bilder kapitulera?

Till en början verkar Gerell förvissad om att språket måste sträckas och krumbuktas för att texten ska bli intressant för läsaren. Jag föredrar språklig stadga framför överböjlighet. Men senare i texten händer något. Antingen är det jag som vant mig vid ordbroderiet eller litar författaren mer till romanens större penseldrag och visar sig anpassa sin språkliga palett bättre efter romanens grundfärger. Hursomhelst blir helheten starkare.

Sen ska en roman avslutas på ett eller annat sätt. Jag vet inte riktigt vart ”Au pair” är tänkt att ta vägen. Nog väcker romanen tankar, känslor och familjeminnen. Men istället för att skapa ett vibrerande slut där färgerna mattas för att låta läsaren själv fylla sidorna med mening, täcks slutet plötsligt av en nervös fernissa. Det känns lite som att de sista orden är tillägnade romanen i sig:

– Far i frid tjejen, det var bara det.

Orrenius_Niklas_foto_èsa_Wallin_0_Sverige forever in my heart

Buss 34 tar mig längs med Föreningsgatan i Malmö. Jag passerar Pauli gymnasium, Betaniakyrkan och Malmös synagoga. Jag behöver inte ens titta, bara genom bussens krängande svängar känner kroppen var jag är. Istället är blicken riktad ner i Niklas Orrenius reportagesamling ”Sverige forever in my heart”. Jag läser om rabbinen Shneur Kesselmans utsatthet som jude i Malmö. Ständiga trakasserier. Judehatet i Malmö fortsätter. Hur ska vi få slut på alla hatbrott? Hur kan en stads befolkning möta varandra med respekt och omtanke? Orrenius reportage ger inte svar på mina frågor, men för varje pusselbit av förståelse för en enskild invidid blir helheten mer förtåelig och nåbar. Nu vet jag mer om rabbinen jag själv mött på Malmös gator. Visst var det ett tag sedan nu, men enligt boken bor Kesselman kvar i staden. Trots allt.

Jag passerar ofta synagogan på Föreningsgatan. Förra året stod ett tag en hel rad midjehöga betongstaket längs med gatan. Det kändes skrämmande. Är situationen så allvarlig i Malmö? Utsätts synagogan för så allvarliga hot att man måste förhindra varje möjlighet för ett fordon att köra nära byggnaden? Tyvärr var nog fallet så under en period. Kanske är det egentligen hotet mot judarna som skrämmer mig, utan de barriärer som byggs allt högre. De svartklädda vakterna som under helgernas sammankomster står utplacerade gör mig lika illa berörd. Jag skräms av att vi i Sverige inte tillåter vem som helst att utöva sin religion i fred. Det är obehagligt att varje reportage i tidningar om en utsatt minoritet följs av hatiska kommentarer. Vi behöver tänka efter. Det är inte judarnas fel. Det är inte muslimernas fel. Det är inte bögarnas fel. Det är inte Sverigedemokraternas fel. Vi är alla en del av samhället och måste alla ta ansvar för att det onödiga hatet tar över i samhället. Det är inte mitt fel, men jag har inte alltid rätt. Kanske finns det ingen som har alldeles rätt.

Men ”Sverige forever in my heart” handlar inte bara om Malmö. Niklas Orrenius tar oss till bland annat till Guantánamo, Östra Göinge, Arizona, Kenya, Eslöv, Jordanien, Olofström och Stockholm. Reportage samlas kring rädsla, intolerans och migration. Dessa begrepp är inte unika för Sverige och Malmö. Reportagen skapar möten mellan olika världar. Den lilla människan blir i varje reportage stor, synbar, som om hen faktiskt betydde något för världen. Som om vi alla verkligen betydde någonting för världen. Faktiskt, på gott och på ont.

Jag märker att jag har läst vissa reportage tidigare i Sydsvenskan. Men det gör inget, tvärtom. Att få möjlighet att läsa dem igen, i lugn och ro, utan frukoststress, är väldigt givande. Jag märker hur välgjorda reportagen är. De håller för omläsningar och diskussioner, uppmuntrar till samtal. Efter varje reportage kommer en uppföljning ”Vad hände sen?”. Där ger Orrenius en lite mer personlig bild av reportaget och sätter in det i ett sammanhang. Hans personliga reflektioner är välartikulerade och det är svårt att inte inse vilken särskild inblick – kanske överblick – som han tycks ha i intoleransens labyrinter.

Buss 34 lämnar av mig på Värnhemstorget. Där bor jag. Alldeles i närheten bor även Niklas Orrenius. Vi kommer båda från samma småstad i Östergötland. Nu bor vi här i Malmö. Som många andra, från många andra små och stora städer i hela världen.

Innan julens glittrande dagar är förbi och vi åter stirrar ut i den grå kylan vill jag passa på att berätta om några höjdpunkter som gav årets jul särskild lyster. Egentligen vore det på sin plats att även lyfta fram några blekare nyanser för att ge en mer rättvis bild, men visst är väl julen en högtid vars skimmer vi värnar om så långt det är möjligt?

Min julledighet koncentrerades i år till tre dagar, men väl ute på det snöbäddade landet hos mor och far spelar det ingen roll; tiden upphör existera och den kompakta tystnaden ger en snabb återhämtning efter en lång tid i stadens brus. Då mina föräldrar inte riktigt har så mycket julmusik att erbjuda får man själv stå för den. Vid pianot har jag snart sjungit och spelat mig igenom alla julens sånger ett par varv. Jag kom fram till att julpsalmen Det är en ros utsprungen är min favorit. Den medeltida klangen, harmoniken och fraseringen bereder en känsla av högstämdhet, gemenskap och melankoli. Den minner också om julnätter i den medeltida kyrkan i närheten, full av levande ljus och människors samlade lyckoönskningar. Årets julklapps-cd, Julsånger utan ord med Mats Bergström och Georg Riedel, inleds även med denna julpsalm. Jag äger inte många julskivor, men just denna skiva gläds jag mycket åt. Den får rulla under mellandagarna i staden och håller julstämningen puttrande utan att brännas vid.

En ytterligare höjdpunkt var en annan psalm. När min syster letade efter julmusik hittade hon ett gammalt kassettband med tysk julmusik. Just som julmusiken når sitt klimax bryts den tvärt. Till vår stora förvåning hör vi istället vår sedan många år framlidne morfar med klar basstämma sjunga Härlig är jorden. Flera verser, med intensitet och livskraft. Därefter kör julmusiken vidare och söker nya höjder med gosskör och orgel. Vi står stilla med vår förvåning över detta budskap från en annan tid och plats. En ytterst svårslagen julhälsning.

Det är inte klapparna som gör julen, utan samvaron – närvaron – och känslan av gemensam frid. Julen är en högtid som hela min familj värnar om, alla gör sitt bästa för att lämna stressen utanför dörren. Men visst blev jag även rörd över några julklappar. Dels över alla gamla nobelpristagarböcker som jag nu sorterat in i min samling, men jag gladdes även åt ett litet resestrykjärn av märket Kronan, säkert minst femtio år gammalt. Det är underbart att få ta del av saker från en annan tid. Särskilt när de fungerar och har stil. Hellre det än nyproducerat krimskrams som bara tynger ner sinnet och förpestar planeten.

Tillbaka i staden, utan snö. Cykeln går lätt över den våta asfalten och jag kryssar fram mellan reahysteriska människor. Hemma tänder jag de elektriska julljusen och doften från andra advents pepparkakshus smyger sig in i näsan. Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam – Av fädren ren besjungen, den står i tiden fram – En blomma skär och blid, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid… Nå, julen tar väl fram de traditionsbetonade tankarna…

hus i snö

Någonstans, kanske i Karin Johannissons Melankoliska rum men förmodligen i Hermann Lindqvists bok om Solkungen, läste jag att människan innan elektricitetens intåg (intrång?) vanligtvis sov i två perioder under natten. Mellan dessa fanns ett utrymme för tankar, sex och funderingar, ungefär. Jag gjorde något liknande i natt; först sov jag två timmar, sedan läste jag två timmar, därpå försökte jag att återgå till sömntillståndet.

Det gick inte så bra. Men jag läste ut den fjärde delen av Min kamp av Karl Ove Knausgård. Kanske var det anledningen till min sömnlöshet, för jag mådde lite illa efteråt. Boken slutar nämligen med följande scen:

”…, hon kröp bort till tältöppningen, drog ner blixtlåset och spydde, med bakdelen innanför och överkroppen utanför. Stönande, en ny kräkning gick genom henne, och jag såg det stora arslet framför mig, kunde plötsligt inte motstå det, lade händerna på skinkorna, stack in den och började dunka på igen.”

Unga och fulla på Roskildefestivalen, det förklarar kanske allt. Men jag mådde lite dåligt, tyckte att jag som läsare plötsligt var känslomässigt våldtagen på något sätt. Litteraturen känner inga gränser, men inte heller våra känslor.

Hela boken handlar nästan enbart om den unge Knausgårds längtan och försök till ett fullbordat samlag, det sticker han ju inte direkt under stol med. När det väl händer på slutet, är det inte särskilt vackert och romantiskt, inte så kärleksfullt heller kan tänkas, det sista som skildras är snarare på gränsen till ett sexuellt övergrepp; vem vill ha sex medan man kräks? Jag tror att Knausgård vill skildra denna tragiska misslyckade lycka för att skapa spänning inför nästa del som säkert kommer handla mer om känslorna efteråt. Om jag känner Knausgård rätt så väller snart skuldkänslorna fram. Om han minns något. Men det klart att han minns, han har ju skrivit om allt möjligt som hänt trots att han supit sig full och säger sig inte minnas någonting av vad som skett… Hehe, minnenas absoluta gehör.

Nåväl. Knausgård har ett språk som fångar mig, som får mig att ständigt fortsätta att läsa. Han ger mig människor, känslor och händelser. Jag följer med stort intresse hans liv och leverne, men jag börjar så småningom känna att det finns en gräns för hur mycket jag kan ta in. Två delar till, sen får det helt enkelt räcka. I alla fall med självbiografiskt material.

Vad vore världen om varje författare endast skrev en enda bok vardera? Det skulle finnas färre böcker. Varje bok skulle varken vara författarens bästa eller sämsta verk. Men vi skulle nog fortfarande veta vilka böcker som hör till världslitteraturens guldkorn. Harper Lee tycks ha skänkt all sin vikt åt sin enda bok, ”Dödssynden” (To kill a mockingbird (1960). Minimal mediakontakt och ett tillbakadraget liv; kan orden i hennes roman få mer fokus än så?

Man kan knappast låta bli att vilja måla upp hennes författarskap i mystiska färger, men romanen är egentligen så tydlig att det känns lite befängt att tro att Harper Lee medvetet skulle vilja åt detta mystiska skimmer; hon ville nog helt enkelt aldrig mer än att skriva och när hon fick möjligheten så tog hon den. Det kunde ha blivit fler böcker, men skulle de säga mer än det hon redan fått sagt?

Jag fastnade genast för bokens berättarröst och tilltal; att hamna i minnen från en barndom, i oklart tidsperspektiv hos berättaren, gör att jag blickar tillbaka i min egen uppväxt och utveckling. Romanen handlar till stor del om att upptäcka livets regler och betingelser, något vi alla fått göra, utan att finna full förståelse. Lekarna är levande, det lilla samhällets instängdhet är universell, det goda och det onda genomsyrar allt. Som läsare ser vi upp till Scouts far, advokaten Atticus, som tillsammans med några få bundsförvanter ensamt bär hela småstadens moral och rättvisa på sina axlar. Han imponerar genom sitt lågmälda handfasta handlande, fullt av kärlek och rättvisa. Scout kan inte förstå hur någon människa skulle vilja annorlunda. Det är den stora frågan i romanen; varför vill människor inte följa den väg av kärlek och rättvisa som Atticus stakar upp? Romanen rymmer svaret genom sin beskrivning av människorna som befolkar den. De är alla otillräckliga och snärjda av traditioner av missuppfattningar. Men det finns även mycket hopp.

Romanen har en enkelhet som är oerhört effektiv för dess budskap. Den innehåller också fantastiska människoporträtt och insiktsfulla dialoger. Översättningen av Jadwiga P. Westrup var en gång i tiden rykande färsk, men jag ifrågasätter dess hållbarhet. Susanna Alakoski skriver i förordet: ”Jadwiga P. Westrups översättning får dessutom läsaren att tro att man läser på originalspråk.” Jag läser in en smula ironi i den kommentaren; att helt enkelt inte översätta diverse ord och använda de mest sällsynta svenska ord tillsammans med en meningsbyggnad som får mig att fundera på om man verkligen kan skriva så på svenska – tja, visst får man en känsla av att det i alla fall inte är svenska man läser. Därför tycker jag att det är lite magstarkt av Bonniers att trycka ut denna fantastiska roman i pocket utan en nyöversättning. Efter 70 år är det kanske på tiden? Eller tänker Bonniers att intresserade läsare numera föredrar att läsa på originalspråket?

Dödssynden är en perfekt bokcirkelbok. Välj den nästa gång!

wilgot