Arkiv

böcker

den hemliga      donna

”Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

Om man kokar ner allt berättande till sin värdefullaste essens, finner man detta: berättarens förmåga till att övertyga lyssnaren om att hens berättelse är äkta och unik, något man inte kan låta sig gå miste om. Donna Tartt använder sig av klassiska grepp för att blåsa liv i sin roman Den hemliga historien och jag sitter hänförd, så till den grad att jag har läst den fler gånger än någon annan bok. Att läsa om boken är som att se om en favoritfilm; jag njuter av återkomma till samma händelser och vändningar. Det är som att ånyo betrakta en redan välbekant tavla och trots förtrogenheten med penseldragen se nya kopplingar och sammanhang.

Den hemliga historien kom ut 1992, men det dröjde ytterligare drygt tio år innan jag läste den för första gången. Jag tror att boken hamnade i min hand i exakt rätt ögonblick. Berättelsen utspelar sig nämligen runt det fiktiva Hampden College i Vermont, New England, USA. Naturnära campusområde med närhet till småstadens provinsiella liv, långt ifrån den västkustmiljö som berättaren Richard Papen själv kommer ifrån – nästan allt stämde överens med min egen flytt till en folkhögskola i utkanten av en småstad; nya människor, högskolan intill, det lilla campusliknande området, excentriska unga människor, alkohol (men knappast några andra droger…) möjligheten att låta sin bakgrund sköljas bort i förflutenhetens flod och nyfiket ge sig in i ett nytt livet. Det var nästan kusligt att läsa en berättelse i så snarlika kulisser.

Naturligtvis var mitt år på folkhögskolan betydligt mindre dramatiskt än Richard Papens möte med sin minst sagt speciella grekgrupp och den fatala utgången han fick bevittna. Men många personligheter fanns där, åtminstone tendenser; glappkäften Bunny som är härlig men enerverande, den dramatiska Francis som går sin egen väg, den svala och lite pojkaktiga skönheten Camilla, busarna på konstlinjen som bara tänker på nästa fest, Judy som är essensen av hela collegemiljön och har koll på det mesta. Sedan fanns ju miljön; matsalen i egen byggnad, biblioteket i en annan, de olika internaten, skogen och stigarna i närheten, det lilla bostadsområdet strax utanför campuset. Jag blev helt enkelt alldeles uppfylld av boken, och jag antar att boken fått så stort genomslag just för att många kan känna igen sig på något sätt.

Jag har läst Den hemliga historien åtskilliga gånger och skulle kunna skriva hur mycket som helst om olika händelser och detaljer ur boken. Men för dig som inte har läst boken, vore det förmodligen till större nytta att zooma ut istället och se till romanens helhet. Romanen är ett slags drama, nästan en slags tragedi där vi redan från början får klart för oss vad som har hänt, men inte hur och varför och vilka konsekvenserna blir. Tartt lyckas hålla en slags lågintensiv spänning genom hela romanen, en sugande känsla av hopplöshet och verklighetsflykt. Hon arbetar mycket med ödets roll i våra liv, det är intressant. Sen är det antika Grekland en betydande ingrediens som särskilt kan locka den som någon gång varit intresserad av litteratur, språk och historia.

Den blev en viss hype kring boken och den tycks fortfarande vara stark. Kanske kan man kalla den för en kultbok. En fantastiskt debutroman som följdes upp av The Little Friend (2002). I höst kommer hennes tredje roman, The Goldfinch. För den som vill grotta ner sig i Den hemliga historien, rekommenderar jag varmt denna tumblr-sida som genom bilder tolkar romanen. Romanen är uppenbarligen engagerar uppenbarligen både en och två. På bokforumet bokcirklar.se (där jag gästbloggade i början av sommaren) har jag, @wilgot, och @stappvargen diskuterat boken en hel del. Gå in och läs vad vi tycker och fyll på med fler tankar!

Donna Tartt (född 1963) har inte bara lyckats skriva romaner, utan även lyckats skapa en slags mystik kring sin person genom att vara sparsam med intervjuer i media. Det gillar jag.

Annonser

augustenbad

Varje kvart markerar klockstapeln i Medevi brunn tidens gång. Hela sommaren konserterar brunnsorkestern dagligen i parken vid Schweizeriet och kvällarna avslutas med grötlunk. I högbrunnen öser vattenflickor upp vederkvickande brunnsvatten och i värdshuset spisas det. På förstukvistarna kurar man skymning under lågmälda samtal.

Det skulle kunna vara en beskrivning av 1890-talsmiljön i Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” men är en bild hämtad från sommaren 2013 i Medevi. Här har jag ägnat lediga stunder åt att läsa Jordahls kurbadsdrama. Roman och läsmiljö bildar en enhet som ger särskild inlevelse åt berättelsen. Men att redan leva i miljön gör att jag ser förbi och igenom en stor del av romanen och Jordahls arbete. Jag märker vad som blir kvar av romanen efter subtraktionen av de tidstypiska detaljerna och Jordahls research. Differensen – romanens drama – är inte övertygande positiv.

Jordahls välgjorda tidsstudie tycks ha färgat av sig så att även romanen blivit ett slags litterär stilstudie, vilket får romanen att dra åt pastischen. Det hade gärna fått bli lite mer friktion mellan brunnsmiljön och Jordahls penna. Själva berättelsen om första klassens kurresenärs möte med tjänstefolket blir trots intressanta trådar som vävs ihop med fast hand ett slätstruket upplägg. Jag önskar att Jordahl tagit fasta på de mer experimentella och poetiska inslagen som hon så smakfullt bäddat in på ett antal ställen, särskilt på verandan med rättsrådinnan Eggerts. Det introverta, svårnåbara och komplexa i romanen blir annars många gånger alltför konkret skildrat för att avgrundsdjupen inom och mellan romangestalterna ska gå in under huden.

Men som jag skrev i min senaste reflektion över Boel Gerells ”Au pair”; jag gillar när författare vågar pröva sin idé fullt ut. Anneli Jordahl använder ett språk som andas samma luft som den 1890-talsmiljö som hon skildrar, men med modern skärpa och avskalad stilistik. Även bokens typsnitt påminner om satt tryck från förra sekelskiftet. Jag tror på en framtid för litteratur som tar sig själv på allvar och på författare som drivs av nyfikenhet att prova olika typer av skildringar. Jag har inte läst några av Anneli Jordahls tidigare böcker och är nu nyfiken på om hon följer alla sina idéer lika långt.

Idag öser regnet på Medevi brunn. Man håller sig bäst inne på sin kammare och läser. Trots att själva kurverksamheten är borta sedan flera årtionden, finns det kvar ett speciellt brunnsliv. Det skulle kunna skildras på många olika sätt. Om jag hade varit Anneli Jordahl, skulle jag nog valt att skriva en roman med två tidsplan. Då hade romanen lyft från det lite trötta historiska. Jordahl lyckas hursomhelst inspirera till att utforska historiska miljöer och värna om den språkliga medvetenheten. Det är ett drygt men tillika spännande arbete att hålla sig borta från de närmsta orden.

Image

Det är inte första gången jag läser en roman av en författare som tidigare varit min lärare. Jag grips av en plötslig respektlöshet, en tonårsrevolt som jag egentligen vill kväva. Aldrig framstår en roman så tydligt som en konstruktion och jag är lika nyfiken på byggnadsställningarna som det färdiga bygget. Jag låter mig inte imponeras vid första anblicken, men veknar å andra sidan desto mer när jag ser att väggarna håller ihop.

Boel Gerell var förmodligen på rätt plats i rätt tid när hon skrev ”Au pair”. Den kom ut år 2000, en tid som jag föreställer mig välkomnade unga människors bördor i skrift. Man vågade lyfta på locket till obehagliga erfarenheter hos unga och vi läste gärna förtätade romaner som försökte säga något, kanske med övertydlig språklig ambition, men ändå med form och helhet som senare delvis försvann i något mer självupptaget trassel. Gerells bok känns en smula daterad, inte högintressant, men välgjord och omsorgsfullt genomarbetad. Den vill för många saker för att lämna ett bestående intryck, måhända typiskt för romandebuter.

Till romanens förtjänster hör den stegrande uppbyggnaden av pusselbitar som mer och mindre oväntat fogas samman till en komplex och obehaglig men inte särskilt förvånande bild. Familjeproblematik som avtäcks på olika håll, människors inre kamp och deras försök till att upprätthålla fasaderna är romanens grundstomme. Det känns bitvis en smula konstruerat, men den säkra riktningen genom romanens korta kapitel slätar över fogarna. Jag tilltalas av författare som vågar driva sin idé hela vägen, och Boel Gerell har tänkt till.

Det dröjer visserligen hundra sidor innan jag är förvissad om att hon kommer ro i land projektet. På vägen dit får jag tid att fundera över språket. Hur beskriver man en handling, ett föremål och en känsla bäst i en roman? Genom ett så öppet och allmänt hållet språk att alla kan hitta in och forma sin egen föreställning, eller genom en välsvarvad poesi som gestaltar genom skarp precision men kräver att läsaren låter sina egna bilder kapitulera?

Till en början verkar Gerell förvissad om att språket måste sträckas och krumbuktas för att texten ska bli intressant för läsaren. Jag föredrar språklig stadga framför överböjlighet. Men senare i texten händer något. Antingen är det jag som vant mig vid ordbroderiet eller litar författaren mer till romanens större penseldrag och visar sig anpassa sin språkliga palett bättre efter romanens grundfärger. Hursomhelst blir helheten starkare.

Sen ska en roman avslutas på ett eller annat sätt. Jag vet inte riktigt vart ”Au pair” är tänkt att ta vägen. Nog väcker romanen tankar, känslor och familjeminnen. Men istället för att skapa ett vibrerande slut där färgerna mattas för att låta läsaren själv fylla sidorna med mening, täcks slutet plötsligt av en nervös fernissa. Det känns lite som att de sista orden är tillägnade romanen i sig:

– Far i frid tjejen, det var bara det.

yarden  lundberg

Jag återkommer alltid till Värnhemstorget i Malmö, det är ju där jag bor. Kristian Lundberg tycks också återkomma hit. I hans alltmer erkända bok Yarden nämns Värnhem flera gånger, mest i samband med livstragik. Men ändå med värme. Lundberg växte upp här, blev närd av den nötta luften och lärde sig sig stava till måsarnas skrik. Förmodar jag. Själv har jag flyttat hit, vuxen och välutbildad. Jag har ingen kontakt med Värnhemstorgets rötter, ser bara ytan. Namnet ger associationer, bär på en historia, men idag verkar det sakna en själ. Eller är det jag som inte är tillräckligt lyhörd?

Det är märkligt att jag inte läst Yarden tidigare. Det är en tunn bok som går att läsa på ett par timmar. Tunn men tung – det är ofta så med böcker. Kristian Lundberg berättar om en klassresa, upp och ner, utan biljett eller slutmål. Det är bara så det är; han gör det han måste göra. För att bli fri. Den som inte läser Yarden förstår inte Kristian Lundberg. Men den som inte känner till honom förstår inte i vilken kontext Yarden är skriven i. Hans skandalrecension av bok som ännu inte var skriven, tappat förtroende, böcker som inte blir utgivna. Skulder. Yarden blir straffet men även förlösningen. Han känner bottnen igen efter många år. Senare kommer vändningen. Han vinner återupprättelse som författare, blir åter accepterad lyriker.

I höstas var jag på ett seminarium där Magnus Nilsson och Johanna Karlsson (uppmärksammad genom reportage om Malmös svarta krogvärld) samtalade om göra reportage undercover. Kristian Lundberg nämndes som exempel på en litterär gestaltning av en plats som annars inte skulle få något utrymme i media, i vår gemensamma tryckta sfär. Visst valde inte Lundberg att arbeta på Yarden för att få stoff till en gripande skildring av det hårda arbetet i den fuktiga kylan, men samtidigt så hade boken aldrig blivit skriven utan dessa erfarenheter. För mig som läsare är dock tanken på undercover en smula bisarr i hans fall. Nog gör han det som undercoverreportern ägnar sig år, nämligen att avtäcka kapitalismens hemligheter, att avslöja var och hur profiten görs. Men Yarden handlar om Kristian Lundbergs liv och minnen, den ständiga närvaron av förflutenheten och dess långa skuggor. Jag har nyligen läst Günter Wallraffs reportagesamling från 2009. Där går han undercover och avtäcker de mest bisarra arbetssituationer i Tyskland. Han gör det väldigt välplanerat och utstuderat,  äger möjlighet till distans. Det är långt ifrån hur det kom sig att Kristian Lundberg hamnade på Yarden.

Jag återkommer till Värnhemstorget. Härom veckan invigdes ett nytt konstverk på torget. Det är en interaktiv ljudinstallation. Genom att snurra på olika rattar kommer olika fågelkvitterliknande ljud ur skinande klarröda rör. Duvorna pickar bredvid. De är tysta. Det artificiella ljudet från konstverket tar över deras röster. Från mitt vardagsrumsfönster kan jag se det, från soffan kan jag höra det. Trots ljudisolerande treglasfönster. Värnhemstorget gör sig ständigt påmint på nya sätt.

värnhemskonst

(Klipp ur Metro 24/1 – 2013)

Över varje debutant faller en hagelskur av recensioner. Vita kalla hagelkorn från himlen eller svarta dödliga korn från bössan? Oavsett om det är övervägande negativ eller positiv kritik så kommer ingen debutant undan, kritikerna är en träffsäker kår.

Fem år efter Ronnie Sandahls debut för jag tvekande fingret till avtryckaren. Åtskilligt har förmodligen hänt i hans liv och författarskap. Jag har en viss personlig anknytning till Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora; vi är jämnåriga och har en relation till Falköping, den stad som betyder så mycket för boken och Sandahl. Tillsammans med Marianne Ahrnes Falköpings fångna leoparder lägger jag Sandahls debutroman till den skönlitterära falköpingianan.

Den geografiska igenkänningen är bra mycket större än den rent personliga. Jag besöker Falköping med jämna mellanrum men är inte uppvuxen där, dock i en annan stad av liknande storlek. Jag sa heller aldrig hora, men utöver denna icke-fras så finns det få likheter mellan våra kliv ut i vuxenlivet. Jan Guillou utnämnde vid ett tillfälle Falköping till Sveriges tråkigaste stad och Marianne Ahrne rymde tidigt därifrån; hur skildrar Ronnie Sandahl sin generations problem med staden?

Titeln låter oskyldig, som om att boken skulle handla om en lydig gosse som blir traumatiserad av sina kompisars grova språk. Nej, hela boken känns smutsig, inte ens Hannes, han som inte sa hora, är en ren fläck med sitt uppriktiga samvete. Romanens persongalleri är litet och tecknat med varierad kvalitet. Men starkare än porträtten i sig lyser frånvaron av vissa; var är de andra tjejerna, de som inte är lättfångade byten på det smaklösa men oundvikliga utestället Terrassen? Var är alla de som inte kallades hora? Wilma, den enda tjejen som nödtorftigt kläs i ord, blir naket utlämnad men ändå osynlig. Hon uppträder nästan uteslutande i killarnas, företrädelsevis sexuella, kontext och framstår som ett objekt, en hora. Hon bedrar Hannes med hans kompis Frippe, och det är ett problem för romanen att hon inte får ett annat ansikte än ”horans”. Även om Hannes är ömsint och har äkta känslor för henne, är det endast honom det är synd uttalat om. Wilma är uppenbart den mest trasiga och komplexa människan i romanen, men Sandahl verkar inte vara intresserad av att förklara henne närmare.

Jag tvivlar inte på att Ronnie Sandahl gjort medvetna val i sin roman, så gott han kunnat som 23-årig debutant. De första kapitlen framstår till en början som en aning röriga i personpresentationer och kronologi, men det senare visar sig efter hand bygga upp en tydlig form som mot slutet lyckas skapa någon form av dramatik. Men jag tror att Sandahl skulle vunnit på att fila lite ytterligare på sina dialoger och det hade varit intressant om han kunde ha skakat fram några mer spännande formuleringar än de trötta och återanvända fraserna. Ibland får han till små språkliga konstverk, men han väljer att lyfta fram även de mindre bra på samma piedestal, vilket får mig att bli lite osäker på hans förmåga som blivande romanförfattare.

Det tycks alltid regna i Falköping, asfalten är ständigt nersvärtad av vätan. Hannes, Kristian och Frippe rör sig mellan pizzeriorna, längs med Sankt Olofsgatan, Wetterlinsgatan och Dotorpsgatan. Det är mulet och rått. Var och en av killarna har sitt eget problem. De lyckas aldrig riktigt närma sig varandra, just det känns mer tragiskt än alla meningslösa knull på Terrassen.

Norsk tv-serie, premiär 2011. Matias (Pål Sverre Valheim Hagen) har den allra mest sagolika rösten och skulle lätt kunna bli en stjärna. Men han vill inte, är inte intresserad av uppmärksamhet, vill inte vara bäst. Hans idol är istället Buzz Aldrin, han som var den andre mannen på månen. Matias blir senare trädgårdsmästare och lyckas hålla ihop med ungdomskärleken fram tills hon en dag tröttnar på hans tillbakadragna karaktär. Detta leder till en rad händelser, tar honom till Färöarna och en samling udda människor på en annorlunda instutition.

Seriens anslag är ganska mjukt, öppnar för både eftertänksamhet, djupa känslor och humor. Allt skulle kunna knytas ihop som en riktigt saftig feel good-film, men hela tiden väljer man att låta det skava lite, låta perspektivet bli lite mer ansträngt, låt det gå ytterligare ett varv på ett annat håll. Ibland önskar jag dock att det hade blivit ännu mer av detta, att man inte värjt för tyngden i karaktärerna. Man samtidigt gillar jag humorn, den där lite plötsliga enkelheten i jobbiga situationer. Huvudpersonen Matias visar komplexiteten hos människan, hur svårt det kan vara att bara vara lite annorlunda och sträva åt ett lite annat håll. På ena kanten finns de gamla vännerna som stått ut med honom hur länge som helst, med kärlek och respekt, dock utan full förståelse för hans sätt att vara. På andra sidan finns de mer eller mindre mentalt rubbade människorna på boendet på Färöarna som är svåra att förstå sig på, dock oerhört starka individer med olika viljor och mycket mod, alla dock beroende av trygghet. Matias verkar må bra av båda delarna, verkar trivas med närheten till båda världarna.

”Hunting high and low” (A-ha) sjunger Matias på skolfesten. Den fantastiska rösten tillhör artisten William Hut och jag får verkligen intrycket av att Matias har en gudalik röst; de flesta tonårskillar kraxar väl mest. Senare får vi höra den äldre Matias sjunga Bowies ”Space Oddity”, vilket kanske inte imponerar på samma sätt även om det är samme William Hut som i klippet ovan. När jag söker på internet efter denne Hut så får jag en annan bild än den jag själv skapat i mitt huvud. Istället för den där typiskt framgångsrika pop-stjärnan, snygg och med rätt look, får man se en vanlig man utan ett särskilt fördelaktigt utseende. Jag blir glad och överraskad. Det är alltid bra att konfronteras med fördomar.
En tv-serie brukar lämna en särskild ett tydligt spår, en ton, ibland även en tomhet. Denna gång dröjer sig bilden av livets skörhet och skönet kvar. Vi är alla olika, annorlunda, det är vackert och måste respekteras.

+     +     TILLÄGG     +     +

Jag funderade lite mer över serien under en promenad med genusglasögonen på. För en gång skull visas en serie med svaghet och utsatthet hos den manliga huvudrollen. Serien i sin helhet handlar om sårbarhet och hur man ska förhålla sig till livet och dess mening, och oftast brukar sådan tematik gestaltas av kvinnor. Kanske är det en smula typiskt att det just ska vara en manlig huvudroll för att jag ska intressera mig för seriens problematik, men jag tror att många män saknar den här typen av identifikation. Mannen har ju länge tyngts av oket att ständigt visa sig viljestark och potent, inte ge efter för känslor eller drömmerier. Nåväl, detta vara bara ett litet tillägg, jag får återkomma till ämnet.

Dessutom vill jag uppmärksamma författaren till seriens bokförlaga, Johan Harstad.

Bokbransch vs romankonst: marknadsföringsmaskineri och åtrå efter rätt häst, strid recensionsström, författarporträtt och författarträffar, poängsättning; en berättelse i de småländska skogarna om fåglar, nervig far, slitsamt skogsbruk, förtvivlan hos pojken som växer upp, en skör förälskelse, rädslor, åter fåglar. Bom, bom.

Jag går till ”min” bokhandel, bläddrar igenom nya titlar, rekar. Nej, jag orkar inte läsa om en parrelation, inte en bekännelse, inte en nyöversättning av känt verk, inte om natur, inte en upphaussad bok, ingen lyrik, ingen ny ung lovande författare, inga noveller. Nej, jag köper ett melankoliskt vykort och går ut igen. En annan dag går jag in igen. Nu lockar både klassiker och nya titlar, kvinnokamp och tunna debutanter. Jag bläddrar i Korparna och känner att det faktiskt kan finnas något där för mig, något okänt som kan bli en del av mig en dag. Den verkar kärv, det köper jag gärna.

Så går en lång tid, det enda som påminner mig om att Korparna fått mycket uppmärksamhet är några citat på omslaget, utöver det känns läsningen fri, öppen för mina egna tankar. Nu har det gått en kortare tid sedan jag läste ut boken, hur reagerar jag nu på de lösryckta orden från tidskrifterna? Detta blir nästan som en recension av en recension, men läs mellan raderna så finner du kanske något annat.

”Oavbrutet fängslande” DN. Korparna är knappast en spänningsroman eller en roman med en väldigt sugande handling, däremot lyckas Bannerhed variera rytm och tempo på ett sätt som inte gör texten förutsägbar. Författaren behåller min uppmärksamhet genom sin kontroll över begreppen tid och rum.

”En solklar femma” Yukiko Duke, SVT. Nja, ”solklar femma” känns som helt fel uttryck för den här romanen. Men jag antar att man ibland vill få publiken att förstå att det är en bra bok. Jag håller med om att det finns något självklart över romanens plats i min hylla, men jag vet inte om perfektion är ett relevant begrepp. Men jag känner inte till hur många steg SVT:s skala har.

”den bästa svenska debutroman jag läst på länge” Nils Schwarts, Expressen. Jag håller inte jämn takt med debutantfloden, men jag anar att Korparna sticker ut från mängden, verkar frisk och välkommen.

”ett författarskap som utan att vara en kopia också för tankarna till Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg.” Corren. Jag vet inte om detta säger mest om vårt förhållningssätt till svensk litteratur och svenska romaner präglade av natur och svårmod, om recensentens egen litterära referensram eller om förlagets vilja att få med dessa författare på omslagets insida som en garanti för god litterär kvalitet.

”En strålande roman av en redan färdig författare” GP. Påminner om tidigare ”solklar”. Hm. Sen kan man undra över vad en ”redan färdig” författare är; som debutant redan fulländad i hantverk och konstnärlig precision eller redan slutkörd och uttömd? Framtiden får väl utvisa vad det betyder. Men nog ger recensenterna och jag själv Bannerhed en god chans och öppen hand till fortsatt skrivande, eller hur?

”en prosa som är exceptionellt mogen och förmår skildra en fågeldate så att det blir action.” SvD. Jag blir sjösjuk av denna recensents språk, i alla fall denna mening. Från högt till lågt på noll sekunder; hur fånigt är det inte att översätta två unga tonåringars oskyldiga möte för en fågelskådning i naturen med ”fågeldate” och sedan hänga på ”action”; locka läsare som avskyr natur men älskar tantsnusk? Om nu recensenten var tvungen att korta ner sin text med 30 ord och trodde att ordet ”fågeldate” var lösningen, jag vet inte, framstår som oklart. Klas och Veronikas umgänge hör till den mer oskyldiga arten, det intressanta i denna relation är den dynamik som framhävs av Klas tankar bortom de tillfällen de faktiskt ses, familjernas olikheter och de korta men färgstarka personporträtten som hängs upp. Det flyktiga och haltande mellan dessa personer fångar mitt intresse, känns oerhört verkligt och drömmande på samma gång. Nåväl, date och action, välkomna in i kulturens finrum…

För mig har läsningen handlat om allt annat än recensenternas tyckande, men jag var nyfiken att stämma av med de löstyckta meningarna och presentera dem här. Istället för att skriva en egen lovsång blev det ny text till given melodi, men nästa gång blir det annorlunda. Förlåt, Tomas Bannerhed, du förtjänar egentligen något annat. Jag älskar sättet du presenterar nya ord och uttryck för mig, du berikar mitt språk, lyfter fram ord jag aldrig mött. Du är en poet, låt mig få citera ett väl valt ställe!

”Fiskgjuse dyk! —

Aftonfalk ryttla! —

Horsgök horsa! —

Morkulla pispa! —

Nattskärra spinn! —

Storspov blås! —

Sumphöna vissla! —

Kattuggla ropa! —

Vaktel spela! —

Näktergal smattra! —

Vattenrall grymta! —

Kärrsångare sjung! —”