Arkiv

aktuellt

Som vanligt börjar det på sociala medier. Tyckar-artiklar delas flitigt och man grips av stor nyfikenhet på vad som vållat uppståndelsen. Man blir intresserad och klickar på play för att se med egna ögon. Sen blir man tvungen att få tillbaka till de kritiska artiklarna och fundera på vad man själv egentligen anser om det hela.

Nej, det handlar inte om Annie Lööfs hiskeliga retorik, utan SVT:s program ”Fittstim – Min Kamp” med Belinda Olsson. Till skillnad från majoriteten av de skribenter och krönikörer som kritiserat programmet, ställer jag mig bakom Belinda i hennes kamp för att finna sig själv i dagens feminism. Jag tror att de som kritiserar Belinda (ja, det tycks handla mycket om henne som person) inte förstår att hon försöker sätta fingret på det som många svenskar upplever som dagens feminism och att hon väljer att utgå från medialt uppmärksammade fenomen som kopplats samman med feminism. Jag tror att programmets kritiker har missat att ordet hen fortfarande skapar meterlånga kommentarstrådar och att det blir obekvämt i tevesoffan när bröstaktivism diskuteras. Där sitter vi fortfarande fast med fördomar mot feminismen. Jag tror att Belindas belackare även missat att många människor inte vet om de kan kalla sig feminister eller ej, eller om de ens vill det, eller om de får det. Den massiva kritiken gör en sak tydlig: feminism är idag en komplex fråga som är både rik på frågor och svar.

Men låt mig förtydliga min kamp (detta återtagna uttryck). Jag arbetar på att kalla mig feminism, om nu själva ordet gör någon skillnad. Men precis som Belinda, är jag vilsen. Jag slits mellan att å ena sidan hylla varje feministisk handling, men samtidigt fundera över var och när nävarna bör knytas. Dessutom saknar jag humorn och självdistansen i dagens feminism, precis som Belinda. Skillnaden är väl att jag själv inte riktigt minns att den fanns tidigare eftersom jag är något yngre. Säkert tänker en och annan ”vadå – skulle vi också ifrågasätta demokratin för att den saknar humor??”. Då tänker jag, att även vår demokrati ständigt behöver kritseras och granskas. Humor är ett grepp man kan använda för att kritisera och visa på problem, och det är något vi blivit allt bättre på. Det stora problemet med dagens feminism är att den inte tål kritik, vare sig utifrån eller inifrån (självkritik). Det tycks finnas en stor rädsla bland feminister, som om att kritik skulle vara ett hot mot dess existens. Jag tror annorlunda. Självkritik och självdistans hör ihop, och för mig symboliserar dessa begrepp snarare styrka än svaghet. Att inte få kritisera sin egen rörelse, eller delar av den, utan mothugg i stil med ”var fick du luft ifrån, lilla du?”, är ett problem för alla de som bara väntar på att få hitta in i och omslutas av den feministiska rörelsen.

Nå, om det nu vore lika enkelt att bli feminist som att sträcka upp armarna mot en förälder och lyftas upp i famnen. Det känns nämligen som att det inte finns någon där; den vuxnes blick är riktad åt annat håll, eller är sömnigt disträ. Man får försöka ta tag i sina feministiska problem på egen hand, kanske göra en tredelad programserie i teve där man försöker reda ut ett och annat. Men nej, det skulle man inte ha gjort! Plötsligt rycker föräldern tag i en och rystar så att man blir darrig: ”Fel, fel, fel! I vår familj har vi inga problem! Vad är det för dumheter du påstår!”. Man skäms lite för att man hade så dumma frågor, kanske lite löjliga funderingar till och med…

Belinda, du är modig som vågar ställa både rätt och fel frågor och vara självkritisk i teve! Vi är många som söker efter samma sak. Kanske finner du inga tillräckliga svar, inte heller vi andra, men strävan är mycket värd. Vi kommer hitta vår feminism och vår glöd, men ge oss utrymme! Jag kommer kanske bli besviken på en hel del saker som jag hör i programmet, men förhoppningsvis kommer vi gå stärkta ur denna debatt, arm i arm mot en bättre framtid. Hurra!!

wilgot

Min kropp är förkyld och min själ brinner. Jag har tillbringat en halv dag med att läsa kommentarer till olika kulturrelaterade artiklar på nätet, bland annat denna i SvD. Att ge sin tid åt detta är som att kasta pärlor till svin, men jag kan inte låta bli. Fascinationen inför människors dunkla tankar är för stor, även om den drar mig långt ner i kommentartrådarnas mörkaste ormbon. Jag vill förstå varför dessa människor hatar allt som har ett värde bortom det ekonomiska och varför allt som stavas kultur föraktas och förnekas.

Nej, det går inte så bra för mig ute på kommentarsfälten. Mina egna små inpass faller sällan i god jord. Kommentatorerna kan begripa varför skattepengar går till skola och vård, men inte till kultur. Ett vanligt argument är att kulturinstutitionerna borde anpassa sig till marknaden och helt enkelt se till att verksamheten går att finansiera på egen hand. Ett annat argument är att ”de som går på teater” ändå skulle ha råd att betala en dyrare biljett. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja nysta i detta trassel av villfarelser. Helst av allt skulle jag vilja att dessa trångsynta kommentatorer helt enkelt bara skulle våga lämna sin dator för en kväll och ge sig i väg till närmaste teater och se till att få valuta för de skattekronor hen redan har betalat till kulturen.

Sen har vi den där marknaden. I Sverige går man stolt efter pris, sällan efter kvalitet. I mataffären tror man sig göra ett kap när tomatkrosset kostar 3.90 kr. Det är alldeles riktigt, man kapar möjligheten för tomatproducenterna att ge arbetarna skäliga löner och arbetsförhållanden. För att inte tala om idiotin bakom och framför de låga köttpriserna. Men när det gäller kultur vet jag inte ens om ett fyndpris skulle locka. Visst skulle väl många masa sig iväg för att se Lady Gaga för 50 spänn eller betala en femma extra för att få med senaste pockethiten till kvällstidningen. Men dessa kulturfientliga kommentatorerna på nätet skulle förmodligen inte orka ta de få trappstegen till Dramaten om de inte fick betalt för det. Ha, om de ändå förstod att de faktiskt redan betalat en del av biljettpriset…!

Det är vackrast när det skymmer… Jag är förtjust i sensommarens doft av förgänglighet och  i höstens färgsprakande kamp om ljuset. Men denna kulturskymning som jag mött idag skrämmer mig. Den saknar färger och förförande horisonter. Istället är det en ridå i dunkla nyanser som sakta dras ner av tomma själar.

Så snart förkylningen lagt sig gäller bara en sak: upp till kamp för kulturen!

wilgot

För en månad sedan var jag på väg att posta ett inlägg med titeln ”När kvällarna börjar dofta”. Den förförande doft av ung syrén lockade mig dock bort från skrivandet; den hade väckt mig ur min vinterdvala och fick mig äntligen att lyfta blicken från datorskärmen. För en vecka sedan kom den stora besvikelsen, den klara himlen förvandlades till en bister sky, och först nu verkar molnen skingras. Då sitter jag åter vid datorn och undrar vart mina ord tar vägen när de inte hamnar på en blogg, i ett dokument eller i ett skrivhäfte. Försvinner de för evigt?

En känsla av obehag uppsöker mig när orden och tankarna glider mig mellan fingrarna. Men kanske är det så att dessa tankar som känns förlorade faktiskt bara är kopior av ett original som ligger oförstörbart i mitt inre, redo att skicka iväg nya kopior ut till mina fingrar och läppar? Kanske framstår originalet klarare och tydligare ju längre tiden går? Eller är det ändå originalen som skickas ut och sedan för evigt försvinner? Man kan undra mycket över detta.

Nåväl, kära bloggen, det är sommar nu, trots ditt nya lite strama och grå utseende. Men märk att fotot på förstasidan faktiskt togs en sommarnatt när färgerna suddats ut lite grann, berövats sitt liv för ett par timmar. Så när jag om natten skriver är det endast i mitt inre som färgerna lever på riktigt, som minnen som snart åter kan väckas till liv. Det ger hopp om mina kanske glömda ord och tankar, kanske återvänder även de en dag eller natt.

wilgot

Igår skaffade jag mig en kalender. Det var ett moget beslut som föregicks av inre kval och känslostormar (som i ett vattenglas, men ändå). Under de senaste åren har jag klarat mig med min osmarta mobils kalender samt genom minnesfunktionen i min – förhoppningsvis – desto smartare hjärna. Har det inte fungerat bra? Jodå, det är underbart för hjärnan att arbeta med denna typ av struktur. All information i tryggt förvar och ständigt närvarande. Inga kalendrar att tappa bort, ingen iPhone att famla efter.

Så var i stoltheten över den osynliga kalendern uppkom sprickan som till slut fick mig att köpa en kalender? Och varför blev det en svart lagom stor kalender och inte en svart stilren iPhone i bara snäppet mindre storlek? Alla dessa frågor som en bloggaren ställs inför, det är verkligen en konst att inte gå under. Jag tror att svaret är väldigt enkelt; jag behöver något konkret och visuellt att hänga upp min vardag på. Jag behöver se att en tom sida betyder ledighet för att förstå poängen. Min hjärnas kalenderfunktion spar utrymme genom att endast komma ihåg de dagar som jag har fyllt med information och tider, resten av dagarna tycks inte existera. Hm, du undrar kanske om jag således lider brist på dagar med ordentligt och nyttigt innehåll, och hm, säger jag, kanske ibland. Men det är alltså ändring på detta från och med idag. Nu har jag skrivit in när jag ska på middag på fredag och lördag, samt att jag ska fika på söndag. Haha.

Men hur är det då med min smarta hjärna och min osmarta mobil? Jo, mobilens kalenderminne är fullt. I gengäld så kan jag gå tillbaka så långt som till 2006 i dess historik. Min hjärna arbetar inte riktigt med kalenderminnet på samma sätt, den är mer flexibel och rensar fortlöpande bort onödig information (läs glömmer det som skett). Den osmarta mobilens minne är alltså fullt, är det inte dags att uppgradera den till en smart mobil? Nej. Det är här identitetskrisen kommer in i bilden. Jag vill ju vara människan som klarar sig utan en extern smarthet. Jag vill ju värna om miljön och inte skrota en stackars kantstött mobil vars minne inte klarar mer. Jag vill leva oberoende av prylar, oberoende av tid och rum (nu lämnar jag ämnet). Men jag vill inte verka fördömmande av människor som behöver sin smarta externa mobila enhet. Nej, de blottar sin och mänsklighetens svaghet. Är det inte vackert så säg?

Vi vandrar nu alla omkring i 2012, hoppas att våra vägar möts många gånger!

kram wilgot

Självsäkra påståenden om samtidens framtid syns i var och varannan tidningsspalt och vi behöver inte längre undra vart vi är på väg eftersom en hel armada av människor redan förutspått vår framtid. I den del av världen där magarna är mättade och kroppen klädd går spåkulorna varma dygnet runt. Vi sneglar alltid framåt, vill så gärna skapa tillförlitliga prognoser för att trygga vår framtid. Dessa självuppfyllande profetior styr oss, utan att vi egentligen kan säga varifrån allt härstammar. Vi är bundna vid våra egna föreställningar och drömmar. Kramp. Kolera. Hysteri.

Eller? Är detta bara en av många mindre meningsfulla röster? Halvsanningar? Saknar vi perspektiv, eller har vi för många? Andas vi fritt eller genom sugrör, vem vet? Hur långt kan vi komma i jakten på fullständig förståelse av världen? Om vi är begränsade, varför försöker vi? Varför frågar jag mig sådant som det finns antingen inget eller oändligt många svar på? Va?!

Jag började dagen med att ligga kvar i sängen en stund och läsa Knausgård. Boken är ceriserosa. Sedan slog jag upp datorn och läste en text av Ann Heberlein. Boken får ligga under datorn så att det inte blir så varmt under. Artikeln i DN måste kommenteras, och jag är lite lycklig över att jag just denna lediga förmiddag fick anledning till att skriva något.

I DN försöker sig Ann Heberlein på en analys av två för tillfället bokaktuella och medieuppburna mäns inverkan på mannen. Att kritisera män för att de älskar Zlatan och Knausgård är ju som att kasta sten i glashus, så kraset lär vi ju få höra, t ex här.  Låt oss här och nu istället analysera Heberleins text, inte så djupt att kaffet hinner kallna eller att vi glömmer diska. Men gärna så att vi glömmer perspektiven för en stund.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag är orolig för den svenske mannen.”

Heberlein och jag delar åtminstone den uppfattningen, åtminstone delvis; jag anser mig snarare vara orolig för mannen i allmänhet (inte bara den svenske mannen) och även för kvinnan. Hennes text är nästan jämförbar med Ulrika Milles debattartikel i juni, som jag skrev om här, vilket i kombination med aktuell artikel får mig att vilja göra som CONST, hehe. Så, har du öppnat alla länkar nu? Det är värt. Eller läs Knausgård för att förstå.

Anledningen till att jag är så fascinerad över allt som skrivs om Knausgård (ursäkta mig, Zlatan, denna gång har du en biroll) är att många kvinnor tycks reagera speciellt starkt och vilja göra Knausgård till någon slags manlig arketyp eller förebild som de (nåja, de med DN-pennan i hand) sedan älskar att hata. Hur Zlatan kommer in i bilden är faktiskt lite märkligt, men Heberlein förklarar: ”Långa, vackra, egensinniga, fria och potenta. Män som går sin egen väg. Män som skiter i vad andra män tycker”. Kanske män som även skiter i vad kvinnor tycker; de skiter i vad ALLA tycker. Vi pratar alltså om människor som går in med själ och hjärta i projekt som är direkt hälsovådliga och lagom kontroversiella. De verkar klara det, de är stjärnor. Eller bara människor. Kanske.

Men runt Ann Heberlein sitter förmodligen de män som hon pekar ut som ”manliga skribenter som dräglar över tangentbordet och i hemlighet drömmer om att ge samtiden och samtidens kastrerande krav fingret”. Män (eller människor) som inte riktigt kommer loss och gör någon skillnad på riktigt, de medelmåttiga, de vanliga, de som aldrig kommer att framstå som potenta hingstar. Hon föraktar dem, hon avskyr att de ens vågar identifiera sig med Knausgård och Zlatan, gudarna som ingen och inget kan rå på. Jag förstår henne, många vill så gärna vara där de är. Oro:

I alla fall för honom som tillhör mediemedelklassen och i hemlighet känner sig förtryckt och kastrerad, omanlig och otillräcklig, onödig och impotent, han som använder Zlatan och Knausgård som projektionsyta och masturbationsfantasi för sina egna drömmar.”

Heberlein får till sitt språk, jag älskar det. Men är verkligen Knausgård en alfahanne med (från Heberleins text) ”otämjt och vildvuxet, som ett gotlandsruss”, enligt Björn af Kleen i Expressen”? Den som såg Knasugård i TV härom veckan kunde istället se en förhållandevis kortklippt man som mest såg ut som vilken medelålders författare som helst. Jag blev till och med lite besviken, han klädde i rock-looken. Alfahannen som skriver om alla sina innersta känslor och nagelfar sig själv och sina handlingar. Nja, alfahanne är kanske ett begrepp i förändring. Detta förstår Heberlein:

Den massiva bevakningen av Zlatan och Knausgård handlar inte om Zlatan och Knausgård utan om de drömmar de representerar, förbjudna drömmar om styrka och manlighet.”

Förbjudna drömmar? Idag känns allt väldigt tillåtet. Manlighet är ett vagt begrepp. Styrka önskar alla människor. Jag är glad över att det finns människor som Knausård och Zlatan, den förre för mig själv och den senare för alla andra. Jag är även glad över att Ann Heberlein skriver en debatterande text i DN, det är därför jag sitter här nu. Men både hon och jag måste påminna oss om att vi båda inte har någonting med varken Zlatans fotboll eller Knausgårds penna att göra, vi är bara reaktioner och betraktare av deras verk. Dessutom, vad som är viktigast, är att de inte bryr sig. De är isolerade. Isola, ö.

För att runda av så skulle jag vilja återvända till min morgon. Knausgårds röda bok (den första delen) kan liknas vid ett rött skynke. Många reagerar direkt. Bra. Den innehåller mycket skit. Idag har jag läst om hur han och hans kompis är i skogen och bajsar tillsammans. Jag låter Ann Heberlein få sista ordet. Här kommer hennes slutord, om män. Tack!

Vi gillar ju er som ni är, för det mesta.”

”Visst borde jurister och civilingenjörer läsa fler klassiker – men det är inte så dumt om humanisterna förstår klimatriskernas mekanismer.”

Gunnar Wetterberg om bildning över ämnesgränserna, Expressen.

Det vore inte så dumt. Wetterberg tänker dock främst på fruktbara (lönsamma) möten mellan ekonomer och ingenjörer. Inte säkert att de läst särskilt många klassiker. Detsamma gäller väl åt andra hållet de stora romanförfattarna, utan att kalla dem världsfrånvända eller egocentriska. Men alla vill så hemskt gärna vara Leonardo da Vinci att vi gärna värnar om universalgeniidealet. Jag menar att det ligger en viss charm i att lyssna till en virtuos musiker som inte tycks ha brytt sig om något annat än sin konst under hela sitt liv. Och samtidigt: är det inte lite sött att Sveriges statsminister tycks läsa Camilla Läckbergs deckare så flitigt? Som att äta på McDonalds lite för ofta. Det skapar ju otroligt starka band till alla de som jobbar i restaurangbranschen…

”Nu är vi tillbaka till mustaschprydda män. Vi måste bryta normerna.”

Mona Sahlin, från samtal i Malmö. Sydsvenskan.

Ja, vi måste bryta normerna. Vad sägs om fler mustaschprydda kvinnor? Ska vi byta normer? Jag tycker inte att det behövs normer. Då ska de nog brytas. Tillsammans är vi starka. Jag kan sopa bort normskärvorna och ställa ut dem på museum. I en glasmonter, kanske med lite blod på botten, bara för att understryka allvaret. Förslag på titel? ”High V ohne Arme aber glücklich.”

”Efterlängtat sex i ”Breaking dawn”

Rubrik till artikel, DN.

Twilight. Som vi har väntat! Efter all åtrå och avhållsamhet. ”Alla var oroliga eftersom det var en betydelsefull scen som inte beskrivs i boken.” Ja, scenen är betydelsefull eftersom Bella senare ska föda ett vampyrbarn. Logiken måste ju fram. Kan jag bry mig mindre? Svaret är naturligtvis: ja. Uppmärksamheten i media säger dock något om vår värld. Filmerna har spelat in 12 miljarder, böckerna sålts i 116 miljoner exemplar. Även Sydsvenskans kulturdel har det välkända filmparet på sin framsida. Världen har väntat så länge på denna sexscen. Vi kan nu äntligen andas ut, sluta drömma, få se det på riktigt; följa Edwards bleka skälvande lem närma sig Bellas orörda sköte. Nä, så snuskigt det låter! Ska vi verkligen få se det?