Augustenbad en sommar

augustenbad

Varje kvart markerar klockstapeln i Medevi brunn tidens gång. Hela sommaren konserterar brunnsorkestern dagligen i parken vid Schweizeriet och kvällarna avslutas med grötlunk. I högbrunnen öser vattenflickor upp vederkvickande brunnsvatten och i värdshuset spisas det. På förstukvistarna kurar man skymning under lågmälda samtal.

Det skulle kunna vara en beskrivning av 1890-talsmiljön i Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” men är en bild hämtad från sommaren 2013 i Medevi. Här har jag ägnat lediga stunder åt att läsa Jordahls kurbadsdrama. Roman och läsmiljö bildar en enhet som ger särskild inlevelse åt berättelsen. Men att redan leva i miljön gör att jag ser förbi och igenom en stor del av romanen och Jordahls arbete. Jag märker vad som blir kvar av romanen efter subtraktionen av de tidstypiska detaljerna och Jordahls research. Differensen – romanens drama – är inte övertygande positiv.

Jordahls välgjorda tidsstudie tycks ha färgat av sig så att även romanen blivit ett slags litterär stilstudie, vilket får romanen att dra åt pastischen. Det hade gärna fått bli lite mer friktion mellan brunnsmiljön och Jordahls penna. Själva berättelsen om första klassens kurresenärs möte med tjänstefolket blir trots intressanta trådar som vävs ihop med fast hand ett slätstruket upplägg. Jag önskar att Jordahl tagit fasta på de mer experimentella och poetiska inslagen som hon så smakfullt bäddat in på ett antal ställen, särskilt på verandan med rättsrådinnan Eggerts. Det introverta, svårnåbara och komplexa i romanen blir annars många gånger alltför konkret skildrat för att avgrundsdjupen inom och mellan romangestalterna ska gå in under huden.

Men som jag skrev i min senaste reflektion över Boel Gerells ”Au pair”; jag gillar när författare vågar pröva sin idé fullt ut. Anneli Jordahl använder ett språk som andas samma luft som den 1890-talsmiljö som hon skildrar, men med modern skärpa och avskalad stilistik. Även bokens typsnitt påminner om satt tryck från förra sekelskiftet. Jag tror på en framtid för litteratur som tar sig själv på allvar och på författare som drivs av nyfikenhet att prova olika typer av skildringar. Jag har inte läst några av Anneli Jordahls tidigare böcker och är nu nyfiken på om hon följer alla sina idéer lika långt.

Idag öser regnet på Medevi brunn. Man håller sig bäst inne på sin kammare och läser. Trots att själva kurverksamheten är borta sedan flera årtionden, finns det kvar ett speciellt brunnsliv. Det skulle kunna skildras på många olika sätt. Om jag hade varit Anneli Jordahl, skulle jag nog valt att skriva en roman med två tidsplan. Då hade romanen lyft från det lite trötta historiska. Jordahl lyckas hursomhelst inspirera till att utforska historiska miljöer och värna om den språkliga medvetenheten. Det är ett drygt men tillika spännande arbete att hålla sig borta från de närmsta orden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s