Au pair

Image

Det är inte första gången jag läser en roman av en författare som tidigare varit min lärare. Jag grips av en plötslig respektlöshet, en tonårsrevolt som jag egentligen vill kväva. Aldrig framstår en roman så tydligt som en konstruktion och jag är lika nyfiken på byggnadsställningarna som det färdiga bygget. Jag låter mig inte imponeras vid första anblicken, men veknar å andra sidan desto mer när jag ser att väggarna håller ihop.

Boel Gerell var förmodligen på rätt plats i rätt tid när hon skrev ”Au pair”. Den kom ut år 2000, en tid som jag föreställer mig välkomnade unga människors bördor i skrift. Man vågade lyfta på locket till obehagliga erfarenheter hos unga och vi läste gärna förtätade romaner som försökte säga något, kanske med övertydlig språklig ambition, men ändå med form och helhet som senare delvis försvann i något mer självupptaget trassel. Gerells bok känns en smula daterad, inte högintressant, men välgjord och omsorgsfullt genomarbetad. Den vill för många saker för att lämna ett bestående intryck, måhända typiskt för romandebuter.

Till romanens förtjänster hör den stegrande uppbyggnaden av pusselbitar som mer och mindre oväntat fogas samman till en komplex och obehaglig men inte särskilt förvånande bild. Familjeproblematik som avtäcks på olika håll, människors inre kamp och deras försök till att upprätthålla fasaderna är romanens grundstomme. Det känns bitvis en smula konstruerat, men den säkra riktningen genom romanens korta kapitel slätar över fogarna. Jag tilltalas av författare som vågar driva sin idé hela vägen, och Boel Gerell har tänkt till.

Det dröjer visserligen hundra sidor innan jag är förvissad om att hon kommer ro i land projektet. På vägen dit får jag tid att fundera över språket. Hur beskriver man en handling, ett föremål och en känsla bäst i en roman? Genom ett så öppet och allmänt hållet språk att alla kan hitta in och forma sin egen föreställning, eller genom en välsvarvad poesi som gestaltar genom skarp precision men kräver att läsaren låter sina egna bilder kapitulera?

Till en början verkar Gerell förvissad om att språket måste sträckas och krumbuktas för att texten ska bli intressant för läsaren. Jag föredrar språklig stadga framför överböjlighet. Men senare i texten händer något. Antingen är det jag som vant mig vid ordbroderiet eller litar författaren mer till romanens större penseldrag och visar sig anpassa sin språkliga palett bättre efter romanens grundfärger. Hursomhelst blir helheten starkare.

Sen ska en roman avslutas på ett eller annat sätt. Jag vet inte riktigt vart ”Au pair” är tänkt att ta vägen. Nog väcker romanen tankar, känslor och familjeminnen. Men istället för att skapa ett vibrerande slut där färgerna mattas för att låta läsaren själv fylla sidorna med mening, täcks slutet plötsligt av en nervös fernissa. Det känns lite som att de sista orden är tillägnade romanen i sig:

– Far i frid tjejen, det var bara det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s