Krigets unga hjärtan

Sommarsverige står i sin fulla prakt med ljusa nätter och grönaste grönska. Präktiga folkdräkter och tröstlösa snapsvisor. Snart börjar semestern och många ger sig iväg söderut via Tysklands Autobahn. Stolt rattar svensken sin Volvo genom Europas hjärta och njuter av farten, ölet och skoltyskans förtjänster. Ett och annat nazistskämt far ur munnen, och det är precis som det ska vara.

SVT har nyligen visat den tyska tv-produktionen ”Krigets unga hjärtan” (Unsere Mütter, unsere Väter, 2013), en tredelad miniserie om fem unga tyskars liv under andra världskriget. Det är den första tyska film som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv. Det är på tiden att den tyska befolkningen börjar samtala om kriget innan de som upplevde det har dött, resonerade producenten. Det har tigits länge vid de tyska köksborden. TV-serien har dock lyckats lyfta på det tunga locket och uppmuntrat till att åter ställa frågan om vad som egentligen hände vid fronten, i städerna och på landet. Uppmärksamheten i tyska medier är stor och spalterna fylls av såväl ris som ros.

Serien är välgjord och skildrar ett krig där alla är förlorare. De unga huvudpersonerna inser snart att kriget är något annat i verkligheten än vad propagandan lärt dem. Den enskildes val och soldatens order blir en komplex kamp om hjärtat; att behålla den fysiska blodpumpen som försörjer den egna kroppen med liv, eller offra sin kropp för att låta tanken om mänsklighet och kärlek överleva. Det handlar inte bara om att döda eller dödas, utan om chanserna till att att överleva.

Det ligger något tungt, något svårläkt, över att det dröjt så länge med denna tyska filmproduktion. Det hela är komplicerat, svårventilerat och djupt smärtsamt att gräva i. Det handlar om skuld, inte bara som nation, utan på en individnivå. Inte en skuld som bärs av de gamla gubbar och gummor som levde under kriget, utan en skuld som har blivit ärvd och ständigt påfylld av omvärlden. Tyskland är åter ett stort och viktigt land i Europa, framför allt ekonomiskt. Sydeuropa ska hjälpas på fötter, men samtidigt vilar den eviga förbannelsen över Tyskland; våga inte styra oss!

Efter att ha sett det sista avsnittet av ”Krigets unga hjärtan” var jag nyfiken att läsa vad de svenska kritikerna och debattörerna tycker. Det är nedslående att kravet på evig botgöring fortfarande lyser så starkt i svenskars ögon. Man tycker att filmen duckar för den skuld hela den tyska befolkningen hade i kriget, men jag undrar om det inte är dags att våga inse – inte minst i dagens gränslösa Europa – att krig ”lockar fram det sämsta ur människan”, för att citera filmen, och att Hitlers retorik om ”Ein Volk” inte äger någon relevans i synen på dagens mångkulturella Tyskland. Det är helt enkelt dags att med lite respekt låta tyskarna sörja sin mörka historia i fred.

Tillbaka i härliga sommarsverige, långt ifrån krigets fasor. Solen skiner och fåglarna kvittrar glatt. Men när solen går i moln kan vi i det grådaskiga ljuset fundera över vår egen historia, våra problem med den svenska flaggan och med fasa inse att en stor del av Sveriges befolkning röstar på ett parti som ligger närmast det parti som en gång satte Europa i brand.

Men, oj, där kom solen igen! På med foppatofflorna och ut till grillen! Hukuna matata! Samla sju sorters blommor och dröm söta drömmar! Glad sommar!

krigets unga hjärtan

Annonser
3 comments
  1. E.Kr. said:

    Ja, ioch för sig är jag överens med Din Kommentar. Får jag bara rätta till en sak i satsen ”Det är den första tyska film som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv.”; den borde lyda ”Det är den första tyska film SOM VISAS I SVENSK TV som skildrar kriget ur den egna befolkningens perspektiv.”! Det fiins en uppsjö av utomordentliga, mästerligt skrivna, regisserade och spelade tyska TV-produktioner – sedan gott och väl 50 år tillbaka – som just har detta perspektiv; att se denna katastrof och dess utverkningar från ”köksbordet”. Ja, svensken ”rattar” och njuter av ölet och farten, men tanken på att kanske se någonting annat än Autobahn i det land som har en central plats i Europas hjärta är honom totalt främmande. Att man sedan tillfälligt befinner sig i ett land med en gigantisk skatt av kultur, musik och historia är okänt, i bästa fall ointressant. Vad spela det för roll, Autobahn för ju en på högst åtta timmar ut ur denna ”tillfällighet” och då är man ju vid Medelhavet eller Alperna och där skiner solen.

  2. wilgot said:

    Tja, jag håller med om min slappa faktakoll av skildringar av andra världskriget utifrån ett tyskt perspektiv. Nog finns det andra exempel. Det man kan säga är väl att tv-produktionen är en riktig storsatsning av den statliga tv-kanalen ZDF och med ett visst syfte, vilket gör att tv-produktionen sticker ut.

    För övrigt är jag nära besläktad med Tyskland och hoppas att min ironi över svenskars förhållande till Tyskland framgår. Jag har mött många unga svenskar som gör sig lustiga över Tysklands historia. Det är svårt för unga tyskar att gå vidare när de ständigt tvingas känna skuld för tidigare generationers misstag. Men jag tror att filmer som denna kan bidra till att öka förståelsen såväl mellan olika generationer som mellan länder. Framför allt lär den oss att krig bör undvikas. Fred!

  3. Anna said:

    Jag kan inte annat än att hålla med! Jag såg den på ZDF då den gick på tysk TV (bor i Österrike) o tyckte den var helt jäkla galet bra! Som ”torka aldrig tårar” – fast för tyskspråkiga rummet! Att den nu går på SVT är rena drömmen! Den är minst lika bra andra gången som den var den första titten =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s