Pappret bredvid

vitt ark

Tål du upprepningar? Jag upprepar: jag åker ofta stadsbuss. Ibland har man inget val; man måste ta sig genom stadens krångliga korsningar och över utstuderade vägbulor, uthärda de långa minutrarna av väntan på busshållplatsen eller springandes våga hoppas på att busschauffören har hjärta att vänta tio sekunder extra, stänga av öronen när tonåringarna glappar för högt, ha tålamod med alkisens frågor som man inte blir av med förrän hen stiger av. Helt enkelt: lära sig att umgås med vardagen tillsammans med andra människor.

Men just när tristessen slagit till och det trötta ögat nöjer sig med gråskalan, då händer det. Eller i detta fallet: ingenting. Jag hade nämligen hamnat bredvid ett litet ihopskrynklat papper. Det låg och vilade långt ut på sätet närmast gången. Själv hade jag knappt lagt märke till det förrän bussen började fyllas på med människor. Ingen satte sig bredvid mig. Det lilla pappersknytet verkade sprida oro hos resenärerna, om det nu inte var åsynen av mig, djupt nedsjunken i en bok, som skrämde dem från att slå sig ner. Jag sitter gärna själv när jag åker buss, precis som alla andra. Men när det börjar bli ont om plats, tycker jag att det känns konstigt att vara sist med att ha ett tomt säte bredvid mig. Därför började jag fundera över det lilla oskyldiga pappret på sätet bredvid.

Någon hade lämnat kvar pappret. Någon hade med avsikt skrynklat ihop det, men bara lite grann. Någon hade inte haft en tanke på att jag skulle hamna bredvid skräpet och sedan skriva några rader om det. Någon hade väl inte bemödat sig att slänga det i papperskorgen. Någon hade bara lämnat det.

Någon annan hade kanske viftat ner det på golvet för att inte störas av det under färden. Någon annan hade kanske struntat i det och satt sig på det. Någon annan hade kanske nyfiket vecklat ut det. Någon tredje hade kanske tagit med sig det hem och läst upp de rader som stod på pappret:

En dag av glädje, ett liv i sorg
En sekund av hopp, en evighet i oro
En tanke på frihet, ett hjärta i mörker
Ett korn av sanning, ett berg av lögner

Om jag istället kunde se

En dag av glädje
En sekund av hopp
En tanke på frihet
Ett korn av sanning

Och våga tro mina ögon

Denna tredje hade kanske undrat varför den första skrev dessa rader. Till vem var orden skrivna? Till någon annan, som inte vecklade ut pappret och rätade ut raderna? Eller var det inte meningen att någon, inte heller någon tredje, skulle läsa orden och ta dem till sig?

Jag vet inte. En fjärde skulle kanske undra om det var en busstrött poet som gett upp allt hopp om att komma fram i tid. En femte frågar sig kanske om den tredje borde lämnat pappret till ”upphittat” och få hittelön. En sjätte skulle kanske publicera raderna i lokaltidningen och hoppas att den förste skulle ge sig till känna. En sjunde skulle kanske svara och inleda en romans. En åttonde skulle kanske hävda upphovsrätten och stämma den sjunde.

Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände där på bussen. Jag tror att jag somnade någonstans mellan Gustav Adolfs torg och Fridhemstorget. Kanske skrevs orden på pappret just då. Kanske suddades de ut när jag steg av bussen och lämnade kvar det ihopknycklade pappret. Kanske föll orden över mig när jag tänkte tillbaka på stunden på bussen och förstorade upp den lilla stunden av obehag till alltför stora proportioner. Fanns någonsin pappret?

Det får du aldrig veta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s