Som vanligt börjar det på sociala medier. Tyckar-artiklar delas flitigt och man grips av stor nyfikenhet på vad som vållat uppståndelsen. Man blir intresserad och klickar på play för att se med egna ögon. Sen blir man tvungen att få tillbaka till de kritiska artiklarna och fundera på vad man själv egentligen anser om det hela.

Nej, det handlar inte om Annie Lööfs hiskeliga retorik, utan SVT:s program ”Fittstim – Min Kamp” med Belinda Olsson. Till skillnad från majoriteten av de skribenter och krönikörer som kritiserat programmet, ställer jag mig bakom Belinda i hennes kamp för att finna sig själv i dagens feminism. Jag tror att de som kritiserar Belinda (ja, det tycks handla mycket om henne som person) inte förstår att hon försöker sätta fingret på det som många svenskar upplever som dagens feminism och att hon väljer att utgå från medialt uppmärksammade fenomen som kopplats samman med feminism. Jag tror att programmets kritiker har missat att ordet hen fortfarande skapar meterlånga kommentarstrådar och att det blir obekvämt i tevesoffan när bröstaktivism diskuteras. Där sitter vi fortfarande fast med fördomar mot feminismen. Jag tror att Belindas belackare även missat att många människor inte vet om de kan kalla sig feminister eller ej, eller om de ens vill det, eller om de får det. Den massiva kritiken gör en sak tydlig: feminism är idag en komplex fråga som är både rik på frågor och svar.

Men låt mig förtydliga min kamp (detta återtagna uttryck). Jag arbetar på att kalla mig feminism, om nu själva ordet gör någon skillnad. Men precis som Belinda, är jag vilsen. Jag slits mellan att å ena sidan hylla varje feministisk handling, men samtidigt fundera över var och när nävarna bör knytas. Dessutom saknar jag humorn och självdistansen i dagens feminism, precis som Belinda. Skillnaden är väl att jag själv inte riktigt minns att den fanns tidigare eftersom jag är något yngre. Säkert tänker en och annan ”vadå – skulle vi också ifrågasätta demokratin för att den saknar humor??”. Då tänker jag, att även vår demokrati ständigt behöver kritseras och granskas. Humor är ett grepp man kan använda för att kritisera och visa på problem, och det är något vi blivit allt bättre på. Det stora problemet med dagens feminism är att den inte tål kritik, vare sig utifrån eller inifrån (självkritik). Det tycks finnas en stor rädsla bland feminister, som om att kritik skulle vara ett hot mot dess existens. Jag tror annorlunda. Självkritik och självdistans hör ihop, och för mig symboliserar dessa begrepp snarare styrka än svaghet. Att inte få kritisera sin egen rörelse, eller delar av den, utan mothugg i stil med ”var fick du luft ifrån, lilla du?”, är ett problem för alla de som bara väntar på att få hitta in i och omslutas av den feministiska rörelsen.

Nå, om det nu vore lika enkelt att bli feminist som att sträcka upp armarna mot en förälder och lyftas upp i famnen. Det känns nämligen som att det inte finns någon där; den vuxnes blick är riktad åt annat håll, eller är sömnigt disträ. Man får försöka ta tag i sina feministiska problem på egen hand, kanske göra en tredelad programserie i teve där man försöker reda ut ett och annat. Men nej, det skulle man inte ha gjort! Plötsligt rycker föräldern tag i en och rystar så att man blir darrig: ”Fel, fel, fel! I vår familj har vi inga problem! Vad är det för dumheter du påstår!”. Man skäms lite för att man hade så dumma frågor, kanske lite löjliga funderingar till och med…

Belinda, du är modig som vågar ställa både rätt och fel frågor och vara självkritisk i teve! Vi är många som söker efter samma sak. Kanske finner du inga tillräckliga svar, inte heller vi andra, men strävan är mycket värd. Vi kommer hitta vår feminism och vår glöd, men ge oss utrymme! Jag kommer kanske bli besviken på en hel del saker som jag hör i programmet, men förhoppningsvis kommer vi gå stärkta ur denna debatt, arm i arm mot en bättre framtid. Hurra!!

wilgot

Annonser

Nå, för att knyta an till den röda tråden kring att bli förstådd; det handlar uppenbarligen inte om språk (danska/svenska) utan om röst och uttryck. Tillbaka i Sverige beställde jag idag nämligen en kopp bryggkaffe. ”Med mjölk?” frågar killen bakom disken. ”Nej”, säger jag. ”Ok, lite grann, det ska jag ordna”, får jag tillbaka.

Huruvida detta var tankeläsning på hög nivå (jag dricker mer än ofta mitt kaffe med mjölk), språkförbistring (eventuellt förstod den unga pågen inte rikssvenska) eller ett vältränat dövöra, det vet jag inte. Jag vill inte heller utesluta att han faktiskt bara skojade med mig, ville se min reaktion, vilken uteblev. Lite förvirrad tog nämligen jag emot min kaffe med mjölk. Så till alla stackars danskar som inte förstod mig: det är inte bättre i Sverige!

Med kaffekoppen i handen läste jag de sista sidorna av ”Livets träd” av Patrick White. Jag har talat mycket varmt om denna författare, och mina lovord låter jag stå kvar. Jag ska sätta mig ner och skriva något mer om denna bok. Härnäst väntar ”Fallet Twyborn” av samma nobla författare. Så här välvilligt inställd är jag sällan inför en läsning. Besvikelsen kan därför ligga närmare än en knivsegg.

Jag kan fortfarande inte beställa på restaurang utan att möta en bekymrad panna. Danska är svårt att tala för den som är alldeles för bekväm i sin svenska.

Men nu har jag flyttat till ett rum som är försett med både säng och läslampa. Dessutom var jag hemma i Sverige och fyllde på mitt resebibliotek. ”Livets träd” av Patrick White, ”Världen av igår” av Stefan Zweig, ”Det öde landet” av T. S. Eliot samt Shakespeares ”Hamlet”. Hemma i Malmö hann även förse mig med Knausgårds sjätte del, men när jag skulle packa insåg jag dess tjocka rygg skulle slitas onödigt mycket av resandet. Den ligger nu majestätiskt vid min säng därhemma och väntar på mig.

Finns det en röd tråd i mitt val av reselitteratur? Jag tänker att böckerna ska komplettera varandra. Whites roman är den där stora berättelsen om livet som vi alla kan relatera till. Zweig förmedlar ett starkt tidsdokument och många visa ord. Hamlet vill jag åter fördjupa mig i och Eliot ska jag helt enkelt läsa och ta in. Dessa böcker läser jag i mitt rum med utsikt mot kyrkogårdsmuren. Markplan, inga gardiner för det stora fönsterpartiet från golv till tak. Utifrån lever jag som i ett skyltfönster, särskilt om aftonen. Men det är endast de döda som får finna nöje i det. Läskig tanke, kanske.

Jag befinner mig i utlandet, utan böcker på svenska och med sviktande intresse för att läsa på främmande språk. Just nu är det mitt eget modersmål jag längtar efter. Utöver avsaknaden av böcker är de övriga fysiska förutsättningarna dåliga: annalkande höstmörker och endast svag allmänbelysning i rummet.

Jag blir uttråkad vid datorskärmens ljus och flimmer. Jag vill känna de sträva boksidorna, mysa bland de tryckta orden och vara ifred mellan bokens skyddande pärmar.

Jag börjar känna lässvälten. Jag fantiserar om att jag plötsligt håller Knausgårds sista romandel i min hand, att jag går omkring i min favoritbokhandel och bläddrar bland de nya titlarna.

Jag trodde väl aldrig att jag skulle känna såhär. Och att sen skriva om det…ett dubbelt låvattenmärke!

w

den hemliga      donna

”Jag antar att jag en gång i livet måste ha haft ett otal historier på lager, men nu har jag ingen annan. Det här är den enda historia jag någonsin kommer att kunna berätta.”

Om man kokar ner allt berättande till sin värdefullaste essens, finner man detta: berättarens förmåga till att övertyga lyssnaren om att hens berättelse är äkta och unik, något man inte kan låta sig gå miste om. Donna Tartt använder sig av klassiska grepp för att blåsa liv i sin roman Den hemliga historien och jag sitter hänförd, så till den grad att jag har läst den fler gånger än någon annan bok. Att läsa om boken är som att se om en favoritfilm; jag njuter av återkomma till samma händelser och vändningar. Det är som att ånyo betrakta en redan välbekant tavla och trots förtrogenheten med penseldragen se nya kopplingar och sammanhang.

Den hemliga historien kom ut 1992, men det dröjde ytterligare drygt tio år innan jag läste den för första gången. Jag tror att boken hamnade i min hand i exakt rätt ögonblick. Berättelsen utspelar sig nämligen runt det fiktiva Hampden College i Vermont, New England, USA. Naturnära campusområde med närhet till småstadens provinsiella liv, långt ifrån den västkustmiljö som berättaren Richard Papen själv kommer ifrån – nästan allt stämde överens med min egen flytt till en folkhögskola i utkanten av en småstad; nya människor, högskolan intill, det lilla campusliknande området, excentriska unga människor, alkohol (men knappast några andra droger…) möjligheten att låta sin bakgrund sköljas bort i förflutenhetens flod och nyfiket ge sig in i ett nytt livet. Det var nästan kusligt att läsa en berättelse i så snarlika kulisser.

Naturligtvis var mitt år på folkhögskolan betydligt mindre dramatiskt än Richard Papens möte med sin minst sagt speciella grekgrupp och den fatala utgången han fick bevittna. Men många personligheter fanns där, åtminstone tendenser; glappkäften Bunny som är härlig men enerverande, den dramatiska Francis som går sin egen väg, den svala och lite pojkaktiga skönheten Camilla, busarna på konstlinjen som bara tänker på nästa fest, Judy som är essensen av hela collegemiljön och har koll på det mesta. Sedan fanns ju miljön; matsalen i egen byggnad, biblioteket i en annan, de olika internaten, skogen och stigarna i närheten, det lilla bostadsområdet strax utanför campuset. Jag blev helt enkelt alldeles uppfylld av boken, och jag antar att boken fått så stort genomslag just för att många kan känna igen sig på något sätt.

Jag har läst Den hemliga historien åtskilliga gånger och skulle kunna skriva hur mycket som helst om olika händelser och detaljer ur boken. Men för dig som inte har läst boken, vore det förmodligen till större nytta att zooma ut istället och se till romanens helhet. Romanen är ett slags drama, nästan en slags tragedi där vi redan från början får klart för oss vad som har hänt, men inte hur och varför och vilka konsekvenserna blir. Tartt lyckas hålla en slags lågintensiv spänning genom hela romanen, en sugande känsla av hopplöshet och verklighetsflykt. Hon arbetar mycket med ödets roll i våra liv, det är intressant. Sen är det antika Grekland en betydande ingrediens som särskilt kan locka den som någon gång varit intresserad av litteratur, språk och historia.

Den blev en viss hype kring boken och den tycks fortfarande vara stark. Kanske kan man kalla den för en kultbok. En fantastiskt debutroman som följdes upp av The Little Friend (2002). I höst kommer hennes tredje roman, The Goldfinch. För den som vill grotta ner sig i Den hemliga historien, rekommenderar jag varmt denna tumblr-sida som genom bilder tolkar romanen. Romanen är uppenbarligen engagerar uppenbarligen både en och två. På bokforumet bokcirklar.se (där jag gästbloggade i början av sommaren) har jag, @wilgot, och @stappvargen diskuterat boken en hel del. Gå in och läs vad vi tycker och fyll på med fler tankar!

Donna Tartt (född 1963) har inte bara lyckats skriva romaner, utan även lyckats skapa en slags mystik kring sin person genom att vara sparsam med intervjuer i media. Det gillar jag.

Det var ett tag sedan Babelgate (amatörer som jag själv lägger gärna till -gate för att skapa vikt åt en struntsak) och programledaren Jessika Gedins erkännande av att aldrig ha läst något av Selma Lagerlöf. För att så här i efterhand sammanfatta det hela: det blev uppståndelse och diskussion om allt möjligt överallt. Människor som läst något av Lagerlöf var inte sena med att klappa sig på axeln, andra greps av tyst förfäran över sin med Gedin gemensamma bildningslucka (och såg genast till att åtgärda bristen) och några annonserade stolt att de minsann inte heller läst den ena och den andra kända författaren (och var väldigt belåtna över detta eftersom man minsann bara ska läsa det man själv känner för, ungefär).

Nåväl. Jag har väl aldrig riktigt tjusats av Jessika Gedin, men jag beundrar hennes förmåga att ”gå genom rutan” och respekterar hennes erkännande av sin begränsning i läsandet. Vi är alla ofullkomliga när det gäller konsterna. Men när jag senare såg henne besvara frågor i programmet Kultureliten blev jag lite konfunderad över vad hon egentligen håller på med och vem hon är. Babelgate kändes genast aktuell igen; visst kan man vara programledare för ett litteraturprogram i TV utan att ha läst Lagerlöf, men att tala i egenskap av ”kulturelit” specialiserad på litteratur? Nej, knappast. Vem tror Jessika Gedin att hon är? Det är väl en av de vanligaste frågorna vi ställer oss i Sverige: vem tror du egentligen att du är? Du ska nämligen inte tro att du är något, speciellt inte en del av kultureliten.

Nu är det verkligen ointressant vad vi tycker om Jessika Gedin. Men Babelgate (jaja) satte fingret på en rädsla som bor någonstans inuti mig som läsare och del av kulturelitens proletariat, nämligen att bli avslöjad som illitterat. Visst har jag läst Homeros, Dostojevskij, Cartarescu, Proust, Salinger, Jelinek, Joyce, Oksanen, Pinter, Knausgård och Strindberg, men mellan dessa pelare finns stora luckor; Laxness, Frostenson, Sagan, Brontë, Calvino, Cervantes, Blixen, Lotass, Remarque, Stieg Larsson, Stig Larsson, Beuvoir, Grass, Moa Martinson, Sandel, Ranelid, Dagerman, Almqvist – tja, listan kan göras hur lång som helst.

Men var bränner det till ordentligt; när känner jag mig träffad av kanonförespråkarnas giftpilar? Jo, kanske när jag måste erkänna att jag bara läst några enstaka dikter av Karin Boye. Inget av Jonas Hassen Khemiri (utöver hans artiklar i massmedia). Eller Fritiof Nilsson Piraten, hur kan man missa en sådan svensk klassiker? Om man ser utanför Sveriges gränser; Joan Didion, Heinrich Böll och Gabriel Garcia Marquez hade jag gärna redan läst. Vi har väl alla luckor som vi helst vill dölja om det går. Egentligen bryr sig inte andra människor, det är som när man fixerar sig vid sin abnorma näsa som ingen annan fäster uppmärksamhet vid. Man kan säga mycket om det man inte känner till, men jag finner – till skillnad från somliga – ingen stolthet i att ha dessa luckor i litteraturen. Däremot försöker jag vara rakryggad och tydlig – precis som Gedins Lagerlöf – med vad jag inte har läst. Ödmjukhet är en dygd.

Så vad gör man av denna insikt om all litteratur som ska läsas innan döden knackar på dörren? Man skulle kunna göra en läsplan för sommarens lediga stunder och därmed lyckas täcka de största luckorna någorlunda hjälpligt. Eller så gör man som jag, nämligen att för sjätte gången läsa Donna Tartts ”Den hemliga historien” och njuta av livets ofullkomlighet och nöjet att ständigt ha något kvar att fylla livet på jorden. Och framför allt njuta av att inte behöva sitta i en TV-studio och be om ursäkt för att man bara är en människa; vem tror egentligen något annat om sig själv? Hybris, vore det. Men visst, Lagerlöf bör man ju ha läst…?

augustenbad

Varje kvart markerar klockstapeln i Medevi brunn tidens gång. Hela sommaren konserterar brunnsorkestern dagligen i parken vid Schweizeriet och kvällarna avslutas med grötlunk. I högbrunnen öser vattenflickor upp vederkvickande brunnsvatten och i värdshuset spisas det. På förstukvistarna kurar man skymning under lågmälda samtal.

Det skulle kunna vara en beskrivning av 1890-talsmiljön i Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” men är en bild hämtad från sommaren 2013 i Medevi. Här har jag ägnat lediga stunder åt att läsa Jordahls kurbadsdrama. Roman och läsmiljö bildar en enhet som ger särskild inlevelse åt berättelsen. Men att redan leva i miljön gör att jag ser förbi och igenom en stor del av romanen och Jordahls arbete. Jag märker vad som blir kvar av romanen efter subtraktionen av de tidstypiska detaljerna och Jordahls research. Differensen – romanens drama – är inte övertygande positiv.

Jordahls välgjorda tidsstudie tycks ha färgat av sig så att även romanen blivit ett slags litterär stilstudie, vilket får romanen att dra åt pastischen. Det hade gärna fått bli lite mer friktion mellan brunnsmiljön och Jordahls penna. Själva berättelsen om första klassens kurresenärs möte med tjänstefolket blir trots intressanta trådar som vävs ihop med fast hand ett slätstruket upplägg. Jag önskar att Jordahl tagit fasta på de mer experimentella och poetiska inslagen som hon så smakfullt bäddat in på ett antal ställen, särskilt på verandan med rättsrådinnan Eggerts. Det introverta, svårnåbara och komplexa i romanen blir annars många gånger alltför konkret skildrat för att avgrundsdjupen inom och mellan romangestalterna ska gå in under huden.

Men som jag skrev i min senaste reflektion över Boel Gerells ”Au pair”; jag gillar när författare vågar pröva sin idé fullt ut. Anneli Jordahl använder ett språk som andas samma luft som den 1890-talsmiljö som hon skildrar, men med modern skärpa och avskalad stilistik. Även bokens typsnitt påminner om satt tryck från förra sekelskiftet. Jag tror på en framtid för litteratur som tar sig själv på allvar och på författare som drivs av nyfikenhet att prova olika typer av skildringar. Jag har inte läst några av Anneli Jordahls tidigare böcker och är nu nyfiken på om hon följer alla sina idéer lika långt.

Idag öser regnet på Medevi brunn. Man håller sig bäst inne på sin kammare och läser. Trots att själva kurverksamheten är borta sedan flera årtionden, finns det kvar ett speciellt brunnsliv. Det skulle kunna skildras på många olika sätt. Om jag hade varit Anneli Jordahl, skulle jag nog valt att skriva en roman med två tidsplan. Då hade romanen lyft från det lite trötta historiska. Jordahl lyckas hursomhelst inspirera till att utforska historiska miljöer och värna om den språkliga medvetenheten. Det är ett drygt men tillika spännande arbete att hålla sig borta från de närmsta orden.